Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Personlig assistent’ Category

Sommar.

Nu när det är sommar, semester och lov från skolan och Lilleman valt att vara hemma så mycket det går så är ju assistenterna här konstant, hela tiden, jämnt. Ingen vila ingen ro. Dom kommer på morgonen, lever med oss hela dagen och går hem när han nästan sover.

Att dom inte blir less på oss?

Annonser

Read Full Post »

Om du börjar ditt jobb kl 10. När är du då på jobbet? När det passar eller när bussen kan ta dig dit? Och vilket ansvar har du för ditt arbete?

Detta är aktuella frågor just nu då sommartabellerna ”ställer till det” för våra assistenter och jag säger till dom att jag faktiskt skiter fullständigt i när bussarna går. Står det att dom ska vara på jobbet kl 10 ska dom vara klara och redo att jobba kl 10. Punkt slut. -Men då måste jag ta den tidigare bussen och då kommer jag en halvtimme tidigare. -Och? Du har ett arbete att sköta.

Det är så trista diskussioner som egentligen är så självklara. Bara att vara redo för jobb på utsatt tid. Jämförelsen med nästan alla andra yrkeskategorier är ju lätt att ta. Läkaren som kommer sent till operationen… (Tänk om patienten var sen?) Busschaffisen som kanske tyckte att det var ok att börja en kvart tidigare när du ska hem från jobbet, till var det inte så noga med. Ja exemplen finns i massor men just personliga assistenter verkar ta det hela med ro. Ja inte alla då men mitt i all irritation är det lätt att ta fram kammen…

Read Full Post »

En ofta ställd fråga till oss är hur det är att ha assistenter i hemmet? Jag vet inte brukar jag svara, för jag vet inget annat.

Visst fanns det en tid innan vi hade Lilleman och allt var som för alla andra familjer. Men sen kom han och styrde upp allt det där. Man prioriterade snabbt om och det som förut var så viktigt sket man väl inte i. Det fanns bara inte tid eller plats för det. Så kom då tiden med den första assistenten hemma och rackarns vad vi var oroliga och vad hon var orolig. Ska vi, ska ni, vem ska osv… Frågorna dök upp så fort det var något som hände. Och händer, det gör det ju mest hela tiden.

Vi stängde in oss och diskuterade fram till hur vi, mamma och pappa, ville ha det. Jag sa att jag vill känna mig lugn, trygg och inte ifrågasatt om jag satt kvar när assistenten gjorde sitt jobb. Jag vill vara på samma nivå sa mamma i familjen och menade med det att kommunikationen ska vara tvåvägs och av samma värde. Respekt kom fort att bli ett uttjatat men så respekterat ord. Ömsesidig respekt.

Vi såg på kalendern och barnen att tiden gick och vi fattade aldrig hur bra vi hade det. Tills vi började få dom där frågorna. Om hur det var att ha assistenter i hemmet. Nej alla hade det inte som hos oss. Det kom en ny assistent och hon trodde att hon dött för det gör man innan man kommer till himlen sa hon. Men vi gör bara som vi vill sa vi. Och vi vill att du ska trivas och att vi ska trivas och då gör vi så här. På köpet kommer Lilleman att trivas och ha det bra.

Vad är då ”så här”? Inte en anig? Vi har accepterat att Lilleman är den han är och har de begränsade möjligheter och det stora hjälpbehov han har och ska vi inte dräpa oss själva måste vi ha hjälp och den hjälpen måste vara på våra villkor men ändå så pass acceptabla för assistenten att det går att kalla för ett jobb man trivs med.

Vi ser det nästan som en tredje vuxen i familjen. Ja ni fattar nog.

Ibland är det jobbigt. Visst är det så. När det inte faller sig naturligt och ibland när det gör det. Det flyter vanligtvis på och inget finns att klaga på men när det gör det så har vi som regel att ta upp det så snart det är möjligt och inte göra det nedvärderande, eller framför Lilleman. Hans förtroende för assistenten får inte rubbas för att jag tänkte fel en sekund. Tänk på att när du pekar finger ger du dig själv tre fingrar. Tänk efter före och våga tänk högt. Våga ha fel och våga släpp taget. Man kan göra saker på fler än mitt och fel sätt.

Och ha tålamod. Ju bättre assistans du och ni tillsammans bygger upp desto mer ork får du till annat som du annars inte skulle orkat med. Du kanske till och med vågar ge dig ut på resa UTAN… OK det tar ett tag men tänk dig. Sandstrand, en kall öl och inget att göra förrän om en vecka.

Är jag inte klok? Nej men jag har druckit den där ölen på stranden. Och jag har gjort det lugn och trygg i förvissningen om att Lilleman har det lika bra, eller bättre som om jag varit hemma.

”Assistenten” är i vårt fall 4 heltider och ett par extraresurser och det gänget går inte av för hackor. Dom har lärt oss och vi har lärt dom. Och så har Lilleman sagt en del också.

Man kan nog säga att även om dom är ivägen ibland så är dom guld värda. Vad man kan förvänta sig av dom kan vi återkomma till.

Se också det här som jag skrev en gång

Read Full Post »

Ja vågar man lämna sitt barn med sina assistenter och vara borta ett tag, ja tom rent av fara bort och unna sig lite semester?

Vi vågar. Vi gör det och känner ingen som helst oro över att det inte skulle gå bra. Det är samma sak som med lillebror, man oroar sig i alla fall. Även fast man lovat att inte göra det. Och över samma saker. Inte över om medicinen tas eller om bussen kommer eller vad det nu kan vara för speciellt som kan behöva fixas.

Det är jag, och vi, som i stort utbildat assistenterna på vårat barn och nu är det examen. Inte för dom utan för oss. Det är vi som ska se om vi klarar oss och om dom klarar sig och kunde jag inte svara ja på att dom klarar sig så skulle jag aldrig ens kunna ställa frågan om jag/vi klarar oss.

Med tillräckligt bra introduktion, underlag och det berömda ”frihet under ansvar” så klarar dom av sin vardag med bravur och varför skulle det vara skillnad bara för att du sitter på en bar i varmare land och dricker en välförtjänt ”cerveza” mot att du sitter på jobbet och kanske jobbar över en stund. Dom kan det här, det är deras jobb och du kommer inte att palla i längden om du inte släpper taget ibland.

Nej jag vet att alla inte kan eller vill och det av olika fullt respekterade anledningar. Men ni som funderar, sluta med det och våga ta steget. Ni vinner, och växer, och gissa då hur det går för assitenterna? Skitbra…

Vi har vågat några gånger och alltid komit hem till en fungerande vardag som inte saknat oss det minsta. Det krävs lite planering och en trygghet med assistenterna men det ÄR värt det. Och lilleman, han vill ju ha FF.

Vågar du?

Read Full Post »

OK. Grabben har ett funktionhinder vilket gör honom OCH oss beroende av personliga assistenter. Fine. So far so good… Men det finns ju såklart en baksida… En som man får leva med eller…? Ja det finns ju inga alternativ…

Dom måste ju finnas där, för inte en chans i världen att man klarar sig utan. Hur mycket man än skulle vilja… Nu vill man ju inte heller vara utan men ibland så uppskattar man en sjukskrivning mer än man tycker illa om den…

Dom är ju ALLTID här, alltid där lilleman är och det är ju en himla tur att dom är det. Han behöver hjälp och jag kan lugnt sitta kvar och surra med mina bekanta, dom få jag har för alla förstår inte det här riktigt. –Får ni aldrig vara ifred? Det är en vanlig fråga och svaret är, Nej…!

Mycket positivt finns att säga om dessa underbara älskade assistenter som till stor del blivit och blir en del av familjen. Inte för mycket del men tillräckligt för att man ska slippa snygga till sig alltför mycket en lördagmorgon efter en fredagkväll… Det är ju mest dom som far illa om jag ser ut som en kräkpåse, jag slipper ju se mig och dom har både sekretess och en kurator…

Nej det jag har lite svårt för är att det kommer frågor inte precis hela tiden men i alla lägen. Inte med alla men med några som ibland inte tänker sig för, utan vid middagsbordet, över huvudet på lilleman, häver ur sig fråga efter fråga om allt mellan himmel och rullstol. Du sitter där älskade hatade assistent för att ge lilleman käk. Inte för att reda ut nästa veckas schema, checka medicinlistan eller vilken fråga det nu kan vara. Du har en arbetsledare eller så kan vi ta den frågan sen. Din arbetstid är inte till för att lösa dom sakerna. Jo till viss del men inte precis när och hur du vill. Någon form av respekt för lilleman får du ha och gärna även för mig/oss…

Telefoner, mobila sådana, är ytterligare en sak jag har svårt för. Du är på jobbet och då sköter du det. SMS:a kan du göra sen. Telefonen är INTE ditt arbetsredskap. Såg du punkten? Nog om det mao…

Du klampar in här en lördagmorgon och så är du på jobbet. Fine. Det är inte jag. Jag är hemma och min sambo kanske sover efter en vaknatt. Det vet inte du. Men om du bara ser mig borde du snabbt kunna räkna ut att nu smyger vi lite. Man orkar inte varje gång säga att den av oss som inte står framför dig sover. Shhh…  

Hur gör man då? Ja inte vet jag men lite sunt bonnförnuft finns väl i de flesta skallar? Och visst ska du fråga, men kanske inte bara rakt av. Tänk efter. Hur gör du själv? Tjejer! När ni en vecka i månaden springer på toa för annat än att pinka. Inte basunerar ni ut det på samma sätt som med lillemans toabesök. -”Vi går och sätter på en blöja…” Högt och ljudligt. -”Jag går och byter binda”. Nej det säger du nog inte?

Jaq lärde mig tidigt respekt och att koppla in hjärnan med det lilla förstånd man har innan man öppnar munnen och visar sällskapet hur lite, eller fel man tänkt.

Nu ska ni veta hur mycket jag tycker om er och hur mycket frihet och beröm jag vill ge er. Men jag vill ha en del tillbaks. Jag vill ha chansen till mitt liv. Nej inte så normalt som möjligt för det sket sig för ca 10 år sen. Men i alla fall den respekt som nog både du och jag tycker att jag och lilleman är värda.

Visa mig den…

Read Full Post »

Föreläsa…! Tala, prata, berätta. Kan det vara något? Vem skulle vilja lyssna på mig och vad jag har att säga? Ja kanske någon. Några har redan lyssnat och dom har då inte klagat. Tvärtom.

Då jag genom åren skaffat mig en del efarenhet i ämnet personlig assistans vill jag gärna dela med mig av denna så kallade erfarenhet. Den erfarenhet jag har kommer sig från sonen med sitt svåra funktionshinder och att jag jobbat med dessa frågor i många år. Både som arbetsledare för små och stora personalgrupper men även med kontakter med och i den byråkratiska djungel som det svenska rättsväsendet bjuder på. Försäkringskassan är ju som bekant inte att leka med.

Det är inte jobbigt, svårt eller omöjligt att leva ett bra och normalt liv med ett funktionshindrat barn. Det är inte bara “skit” att ständigt ha personliga assistenter omkring sig. Det är inte bara elände med att ett företag ska ha insyn i ditt liv som du lever och det är heller inte bara att gilla läget. Du kan påverka mer än du anar och om du bara “passar” ibland och överlåter åt andra att ta ansvaret så är du rackarns mycket piggare sen och kan vara en mycket bättre förälder. Det gäller bara att våga.

Sånt vill jag dela med mig av. Det finns mängder av små berättelser som jag väver ihop till en enda radda av leenden och en & annan tår i ögonvrån. Som när vi ska handla fiskar till akvariet och Lilleman storögt ser på ur sitt rullstolsperspektiv när “fiskhandlarn” fyller vatten i påsen för att sen ladda med fisk. Då säger Lilleman. –Inte bara vatten, fiskar också… Den kommentaren gjorde det värt besväret att släpa ner honom för de femtioelva trappstegen till Akvariekällaren som inte riktigt följer några anpassningsregler. Och så har dom ormar också…

Jag berättar gärna hur jag upplever det, jag svarar gärna på frågor men vill inte på något vis hävda att jag har rätt. Var och en har sin verklighet och handlar och agerar efter den. Men jag har kul och jag har haft det jobbigt och jag kommer att ha båda delarna även i fortsättningen. Det vet jag, och det ser jag fram emot.

Att ni kommer att ha kul under “min tid” är jag övertygad om. Att ni kommer att ta med er en del små anekdoter hem det är jag också övertygad om och att ni kommer att ge mig kraft, styrka och energi. Ja det vet jag bara. Så är det.

Så kan det vara något…? En kommentar mer än gärna…

Read Full Post »

Linda ställer en bra fråga om när barnen kan/ska flytta hemifrån i en kommentar till inlägget nedan. Jag började svara men det svävade iväg lite och växte till…

Det här…;

Det här är ju en svår, ja tom mycket svår fråga. Både att besvara men även att ställa. Normalt, om det nu finns något sådant, börjar ju ungarna att drömma om flytt när dom är 15-16 och så pluggar dom och bor hemma ett tag mer eller mindre i protest och så lär dom sig 1+1 och finner att det kommer räkningar i en brevlåda om man flyttar hemifrån. Så nöjer dom sig med det och i all vänskaplighet ”parasitar” dom på mamma & pappa ett par år till.
Så funkar det inte för oss som har barn med särskilda behov.

Vi inser snabbt att även vi har särsklida behov och dom behoven består i att samla kraft, rehablitera sig både mentalt och fysiskt, vara ensamma och få känna. Verkligen känna och med det menar jag bl a att få ställa den fråga som Linda gör. När ska mitt barn flytta hemifrån?

Massor med tabun är inbakade i detta men skit i dom och se till dig själv Linda och ni andra som funderar över detta. Det är bara ni som känner er egen verklighet och det jag kan klara av det kanske någon annan långtifrån fixar medan en tredje gör det mycket bättre. Vi har olika förutsättningar mao.

Det verkar som att du är tillfreds med det boende som erbjuds och då ska du väl inte tveka. Egentligen har du nog redan bestämt dig som vilken terapeut som helst skulle sagt. Och dom har nog rätt i det. Nu är det bara det där dåliga samvetet som ska stävjas. Tillsammans med den oro du anar att du kommer att känna varje sekund som ditt barn inte är i din närhet. Var orolig, det är naturligt och ett sunt tecken. Men våga släpp taget. Ditt barn kommer att ha det bra och är det några tveksamheter så har du möjlighet att påverka eller ändra ditt beslut.

Jag vet inte så mycket om just din sits men är övertgad om att du prövat alla vägar att gå inklusive den fina biten med personlig assistans vilket skulle kunna vara ett alternativ till att flytta barnet till ett boende. Jag själv ser inte fram emot när lilleman flyttar hemifrån ändå längtar jag dit nästan så att det värker. Och…! Jag har inget dåligtsamvete för det. Jag komemr alltid att finnas i närheten och kan återhämta mig för att orka vara en så bra pappa det bara går. Lite grannn så funkar det redan idag med den assistans och de assistenter han har idag. Jag är inte där i hans närhet 24 timmar per dygn. Men när jag är där har jag ork att vara den bästa pappan i världen… Nåja…?

Det går nog inte att svara på din fråga men maila mig gärna om du vill bolla lite mer i frågan. Sekretessen har jag som en hederssak och min yrkesetik likså, (även om jag skriver den här bloggen helt utanför mitt arbete och helt privat). Men det viktigaste tror jag är att även jag är förälder med ganska lika funderingar och tankar.

Någon mer som har åsikter och / eller erfarenhet…?

pers.ass.bloggen@hotmail.com

Ps. Jag driver/skriver inte den här bloggen varken proffessionellt eller kommersiellt. Jag bara brinner för dom här frågorna och har en del erfarenhet i bagaget med både eget barn med funktionshinder och en massa år som assistansanordnare/arbetsledare och en hel del kontakter med FK samt kommunerna. Ds.

Read Full Post »

Older Posts »