Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Oro’ Category

Föräldrakraft ger verkligen oss föräldrar kraft. Nu är man på plats i Almedalen och påverkar och kollar av. Denna artikel däremot skrämmer lite, men den kanske inte borde göra det? Bra grundtankar i botten men man missar ju hela havet av frågor…

Återkommer, garanterat i frågan ändrat huvudmannaskap. Säkert i andra frågor också, det här kommer man nog också att behöva lite djupare analys av. Har kollat kollat kollat men klok? ja se det blir jag inte.

Nu fortsatt sommar…

Read Full Post »

Aftonbladet bjuder på chatt med Reinfeldt idag. Tyvärr såg jag inte detta tidigare. Men vilka frågor hade du velat ställa till statsministern?

Min fråga hade varit; LSS och LASS. Varför måste vi kämpa så för våra rättigheter när det trots allt är just rättigheter? Och varför lyssnar och tror ingen på oss?

Där känner jag att det finns en del administrativt att ändra på. FK med sina intermeddelanden som alla tolkar efter eget tycke, oftast inte i den hjälpande mening som kassan ska stå för. Ifrågasättande handläggare som inte ser den verklighet som vi har annat än på en gjord utredning baserat på en del frågor av ganska generell karaktär. Orättvisan blir total och sällan kan, orkar eller får vi göra oss hörda i sakfrågan. Ett beslut kommer och sen får vi i stort vara nöjda med det.

Detta måste det bli ändring på. Om vi inte ska bli mindre och mindre värda och med färre och färre möjligheter till ett så normalt leverne som möjligt.

Det finns mycket mer att ta upp i detta men just nu orkar jag inte. Om jag någonsin kommer att göra det vet jag inte för här känns det som ständig uppförsbacke.

Vad tycker du?

Read Full Post »

Att våga inte vara. Ja att våga att inte vara där, att släppa taget och låta någon annan ta hand om ens barn. Ens absolut käraste ägodel. Nej det är inte lätt.

Man känner sig otillräcklig och man känner att man sviker barnet och man vill så mycket mer men orkar så mycket mindre och man blir bara tröttare och tröttare. Mycket tröttare samtidigt som barnet bara blir mer och mer beroende av dig. Av just DIG.

Att bryta den cirkeln är inte lätt. För dig. Tänk när du lämnar ett barn på dagis. Skrik och gråt och ångesten packar du in som en stor, tung koffert bak i bilen innan du kör iväg. Men någonstans på vägen, kanske vid ett rödljus, försvinner ångestkofferten och du klarar av ännu en dag. För att inte tala om det skrikande, gråtande barnet som så fort du inte syns längre kastar sig över kompisar, fröknar, leksaker och nya äventyr. Dom har det skiiitbra… Du med.

Men nu är det lite, ja inte så lite, speciellt med ”barn med särsklida behov”, eller handikapp. Hur många gånger har jag inte mötts av skepsis och en förunderlig blick när vänner, bekanta och andra fått klart för sig situationen och så sitter jag i solen och sippar på en paraplydrink. Eller bara är över hos grannen för en fika. Var är barnet?

-Han, ja han har det så bra han bara kan. FF och allt. Dansar säkert på bordet och har fest hela veckan.

Ja kanske inte så men jag är trygg och gissa hur pigg och utvilad jag kommer att vara när jag kommer hem. Snacka om att då kunna vara en bra farsa och vara DÄR för sitt barn.

Att gå ett steg längre och lämna bort sitt barn när man känner att man inte klarar av det här längre på grund av, ja vad som helst. Din verklighet och dina orsaker är oerhört viktiga och kanske skulle jag klarat av det men det gör inte du och du är du och inte jag och din verklighet är lika mycket värd som min. Så i det fall där orken inte längre finns så är naturligtvis ångestkofferten utbytt mot en container med ångest. Men jag lovar. Någonstans i den där röran av ångest finns det en mycket vacker fristad för dig och dina känslor. Det kan ta tid att hitta dit, men var redan från början övertygad om två saker. Den finns där och du kommer att hitta den…

Och nu, när du vågar inte vara där… Då kommer du att orka samla på dig ny kraft och energi. Du kommer att se nya saker och saker på nytt sätt och du kommer att få tillbaka lite av det som en gång var du. För handen på hjärtat. Du har inte unnat dig att vara du på väldigt länge. Alldeles för länge. Var det nu. För när du vågar inte vara där så måste någon annan vara det och dom är inte du och du är inte den personen så låt honom eller henne lösa dom bitarna som du dagligdags brottats med. Dom som du inte haft någon annan utbildning än ett par kvartar mödravård, som ändå inte tog upp detta, medan den här andra som nu ska göra ditt ”jobb” har massor med utbildning och erfarenhet. Och det kommer att gå bra. Det kommer lösa sig till det bästa och när du känner att kraften är tillbaka så undrar du vad du var rädd för, varför du tvekade och varför du inte fick tummen ur förrän nu.

Nej fyll inte på containern, töm den. Var den du är värd att vara och le så ler ditt barn mot dig även när du vågar inte vara där.  Lova mig det. För då är du världens bästa mamma eller pappa…

(Känns det riktat? Ja kanske är det så men jag känner inte och kan inte så då blev det så här. Men känner du dig träffad och att jag klampat på tån så säg ifrån. Håller du med så le bara mot ditt barn och unna dig att vara den du är värd att vara.)

Read Full Post »

Ja vågar man lämna sitt barn med sina assistenter och vara borta ett tag, ja tom rent av fara bort och unna sig lite semester?

Vi vågar. Vi gör det och känner ingen som helst oro över att det inte skulle gå bra. Det är samma sak som med lillebror, man oroar sig i alla fall. Även fast man lovat att inte göra det. Och över samma saker. Inte över om medicinen tas eller om bussen kommer eller vad det nu kan vara för speciellt som kan behöva fixas.

Det är jag, och vi, som i stort utbildat assistenterna på vårat barn och nu är det examen. Inte för dom utan för oss. Det är vi som ska se om vi klarar oss och om dom klarar sig och kunde jag inte svara ja på att dom klarar sig så skulle jag aldrig ens kunna ställa frågan om jag/vi klarar oss.

Med tillräckligt bra introduktion, underlag och det berömda ”frihet under ansvar” så klarar dom av sin vardag med bravur och varför skulle det vara skillnad bara för att du sitter på en bar i varmare land och dricker en välförtjänt ”cerveza” mot att du sitter på jobbet och kanske jobbar över en stund. Dom kan det här, det är deras jobb och du kommer inte att palla i längden om du inte släpper taget ibland.

Nej jag vet att alla inte kan eller vill och det av olika fullt respekterade anledningar. Men ni som funderar, sluta med det och våga ta steget. Ni vinner, och växer, och gissa då hur det går för assitenterna? Skitbra…

Vi har vågat några gånger och alltid komit hem till en fungerande vardag som inte saknat oss det minsta. Det krävs lite planering och en trygghet med assistenterna men det ÄR värt det. Och lilleman, han vill ju ha FF.

Vågar du?

Read Full Post »

10 år…

Måste bara, för det berör mig så djupt. Engla 10 år är borta och en 42-åring är misstänkt och har han inte tom erkänt nu…? Jag förstår inte hur sjuk man kan vara som utsätter barn för våld, och våld som det här…? Nej jag har ingen förståelse och man undrar ju vart samhället är på väg. Kan vi inte ta hand om dom som behöver tas om hand och då menar jag inte barnen. Nej jag menar dom som utför dessa våldsdåd och som säkerligen kunde vara friska med en del hjälp. Exemplen är ju många men utan att gå in på för mig alltför mycket okänd mark så är det ju så att man reagerar så starkt…

Lilleman är 10 år och jag var precis in och kollade på honom där han sussar sött omedveten om den hemska världen utanför. Ska vi våga släppa ut våra barn? Och våra barn med funktionshinder av olika slag…? Och dom som av olika anledningar inte förstår bättre….?  Hur trygga och säkra kan vi föräldrar egentligen vara…? Kan vi lita på samhället nu då vi i alla fall uppenbart inte kan lita på dess invånare.

Nej fy fan, och alla mina tankar till Englas föräldrar som genomlever det värsta tänkbara. Och inte bara till er. Det finns fler som nyligen råkat illa ut och även dom där det inte leder till den här hemska utgången. En utgång som gör att man lever med det hemska och dom ärren går väl aldrig bort…

Lilleman och Lillebror sover och jag fäller tårar för ett barn som hade så mycket kvar. Som skulle ha kul och som skulle lära sig så mycket och som var vår framtid… För det är ju det kidsen är. Vår framtid…

Det är ju dom som ska bestämma och det är dom som ska ta hand om oss när vi behöver tas om hand… Och så ger vi dom det här… Skäms på oss. Vi måste ge dom ett säkrare samhälle att växa upp och leva i. Vi måste börja bry oss om varandra, kosta vad det kosta vill… Vi måste ta hand om vår framtid, våra barn… Det är vi skyldiga dom så att dom kan cykla säkert var dom än vill…

Barn ska ha skrubbsår, blåmärken och fläckar efter röda och blå bär på kläderna. Barn ska inte ligga iskalla, undangömda, döda i marken någonstans… Barn ska vara älskade och barn ska vara levande och barn ska vara varma och goa och fulla med spring…

Inga barn ska behöva ens höra om sånt här. Lova mig att vi sätter stopp för sån här skit i fortsättningen. Lova det…!

Read Full Post »

OK. Grabben har ett funktionhinder vilket gör honom OCH oss beroende av personliga assistenter. Fine. So far so good… Men det finns ju såklart en baksida… En som man får leva med eller…? Ja det finns ju inga alternativ…

Dom måste ju finnas där, för inte en chans i världen att man klarar sig utan. Hur mycket man än skulle vilja… Nu vill man ju inte heller vara utan men ibland så uppskattar man en sjukskrivning mer än man tycker illa om den…

Dom är ju ALLTID här, alltid där lilleman är och det är ju en himla tur att dom är det. Han behöver hjälp och jag kan lugnt sitta kvar och surra med mina bekanta, dom få jag har för alla förstår inte det här riktigt. –Får ni aldrig vara ifred? Det är en vanlig fråga och svaret är, Nej…!

Mycket positivt finns att säga om dessa underbara älskade assistenter som till stor del blivit och blir en del av familjen. Inte för mycket del men tillräckligt för att man ska slippa snygga till sig alltför mycket en lördagmorgon efter en fredagkväll… Det är ju mest dom som far illa om jag ser ut som en kräkpåse, jag slipper ju se mig och dom har både sekretess och en kurator…

Nej det jag har lite svårt för är att det kommer frågor inte precis hela tiden men i alla lägen. Inte med alla men med några som ibland inte tänker sig för, utan vid middagsbordet, över huvudet på lilleman, häver ur sig fråga efter fråga om allt mellan himmel och rullstol. Du sitter där älskade hatade assistent för att ge lilleman käk. Inte för att reda ut nästa veckas schema, checka medicinlistan eller vilken fråga det nu kan vara. Du har en arbetsledare eller så kan vi ta den frågan sen. Din arbetstid är inte till för att lösa dom sakerna. Jo till viss del men inte precis när och hur du vill. Någon form av respekt för lilleman får du ha och gärna även för mig/oss…

Telefoner, mobila sådana, är ytterligare en sak jag har svårt för. Du är på jobbet och då sköter du det. SMS:a kan du göra sen. Telefonen är INTE ditt arbetsredskap. Såg du punkten? Nog om det mao…

Du klampar in här en lördagmorgon och så är du på jobbet. Fine. Det är inte jag. Jag är hemma och min sambo kanske sover efter en vaknatt. Det vet inte du. Men om du bara ser mig borde du snabbt kunna räkna ut att nu smyger vi lite. Man orkar inte varje gång säga att den av oss som inte står framför dig sover. Shhh…  

Hur gör man då? Ja inte vet jag men lite sunt bonnförnuft finns väl i de flesta skallar? Och visst ska du fråga, men kanske inte bara rakt av. Tänk efter. Hur gör du själv? Tjejer! När ni en vecka i månaden springer på toa för annat än att pinka. Inte basunerar ni ut det på samma sätt som med lillemans toabesök. -”Vi går och sätter på en blöja…” Högt och ljudligt. -”Jag går och byter binda”. Nej det säger du nog inte?

Jaq lärde mig tidigt respekt och att koppla in hjärnan med det lilla förstånd man har innan man öppnar munnen och visar sällskapet hur lite, eller fel man tänkt.

Nu ska ni veta hur mycket jag tycker om er och hur mycket frihet och beröm jag vill ge er. Men jag vill ha en del tillbaks. Jag vill ha chansen till mitt liv. Nej inte så normalt som möjligt för det sket sig för ca 10 år sen. Men i alla fall den respekt som nog både du och jag tycker att jag och lilleman är värda.

Visa mig den…

Read Full Post »

Dom här tillstånden är ju tvärtemot orsakerna till att dom behövs inte permanenta. Var annat eller vart tredje år kommer en omprövning och dom frågor man måste svara på är en enkel beskrivning av den vardag vi har. Kan det vara så svårt att färstå…?

Jo jag fattar, dom har ett jobb att sköta, ett regelverk att följa och inte kan dom väl tro att jag försöker lura dom…?

Ändå känns det i hjärtat när man beskriver detta. Inte tar det ont i hjärtat när jag ser på Lilleman och den vardag han har och som vi inte ser som något konstigt, ovanligt eller egentligen ens besvärligt…

Men när man ska beskriva den… Vardagen… Det blir så uppenbart, det blir så… Nästan skrämmande. Som när man ska köpa presenter och julklappar. Det är DÅ man blir medvetandegjord om den svårighet som finns ”inbyggd” i Lillemans handikapp.

Det är då man beundrar dom människor som undrar hur vi orkar och nästan hatar dom myndighetspersoner som inte fattar ett skit… Jo det är deras jobb osv. Men ändå…

Lilleman kan ta mig f-n inte göra ett sk-t själv… Fatta det… man vill nästan skrika till dom. -Ta hit tillståndet bara… Men man behärskar sig och sväljer klumpen i halsen och beskriver sakta och sakligt det tillstånd som råder…

-”Jag beviljar det här, det kommer med posten”… Tack. Själv lägger jag på telefonen och tårarna rinner men vad skönt ändå att jag, just jag är pappa till Lilleman. För vad skulle jag vara utan honom…?

Read Full Post »

Older Posts »