Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Kommun’ Category

Vår! Ja vår, inte er utan våren som är på väg med stormsteg och hur skönt skänns inte det efter en tung vinter med motförslut vart man än vänt sig. Ute som byråkratiskt. FK utredde Lilleman och visade än en gång att man inte är kapabel att tänka annat med den egna plånboken. Man tar bort föräldraansvaret då han nu är så passa gammal men sen tar man bort den assistansen under natten. Hur tänker man där?

Nåja efter några dagars funderande och inhämtande av stöd för vår sak, intyg, skickades en överklagan och nu hänger det i luften igen. Kommunen däremot stöttar vår sak och kliver inom kort in med en tillfällig utökning nattetid så att vi dels kan anställa någon men framförallt känna tryggheten för Lilleman. Kräks han och någon inte är där… Vill inte tänka på det. Och ska jag eller vi behöva vara det jämt och ständigt går vi fort under.

En massa finns att avhandla men vi hoppar över det för nu. Det positiva är att snön inte ligger kvar på gatorna och bara det är en underlättande sak då snöskottningen inte är vad den borde vara i vår kommun. Ja eller vår kommun. Dom är nog sin egen kommun där i kommunhuset, ja bortsett från vår goa lilla LSS-handläggare då. Egna löner kan man spetsa och höja men när någon har ett uttalat behov av något då ska man spara minsann. Fy för den lede för politiker, jo det finns bra såna men jag minns inte vad han hette, bara att han slutat med skiten för länge sen.

Lilla bolaget vi startade blomstrar väl inte men går exakt i den rikting och fart vi vill. Sakta men säkert och alla ni som funderar. Sluta fundera, agera. Det är inte lätt men med en del sunt förnuft och det jävlar anamma vi normalt har vi med funktionshindrade barn så är det väl nästintill en baggis. Nej alla kan inte, alla vill inte men ändå. Jag trodde inte att jag kunde och ville det ville jag inte men nu är vi där och den enda sak vi ångrar är varför vi inte klev ut tidigare. Långt tidigare. 

Allt, precis allt är så mycket enklare nu. VI bestämmer NU. Inte när arbetsledaren är tillbaka och kan fråga sin chef som är på semester och kommer åter om en vecka, i bästa fall. Nej vi bestämmer NU och även om vi inte tar sista-minuten resor på löpande band så har vi möjligheten om vi nu skulle vilja.  Vi administrerar, vi gör schema, vi anställer folk och vad bra allt har blivit. Nästan så man är lite stolt över sig själv. OSS själva.

Lagstiftarna då? Ja dom vränger på i vanlig ordning men har fattat att om man bara kan fatta skeden så innebär det inte att man vet vad man ska göra med den. Bra, men var det så svårt egenligen? Jag anar och tror att svångremmen ändå kommer att dras åt så hårt det bara går så vi måste ut och synas och vi måste hålla varann i hand och vara unisona oavsett vad vi har för sorts hjälpbehov. Vi har dessutom en ganska svårattackerad grupp som vi företräder. Barn. Och barn med funktionshinder. Det finns många snyftpoäng att hämta här. Skäms inte, hämta dom bara. Vi har rätt. Dom har ofta fel.

Läser lite här och där om ”felaktigheter” och visst känns det som att det kommer fram mer och mer och jag hoppas att det inte beror på att det ÄR fler utan på att det UPPMÄRKSAMMAS mer. Visst är det så. Kanonbra och vi måste strida för vår sak även och om vi kanske inte har orken så kommer den ikapp när vi ser någon ensam liten stackare bli riktigt stor när han eller hon slutligen får rätt.

Jag vill även puscha lite för skrivandet även om jag själv inte skrivit på vad som känns som evigheter men skriv bara skriv och kommentera hos andra bloggar vare sig ni känner personen ifråga eller inte. Var positiva och dela med er för det är ett sätt att ge kraft och energi och hur kul är det inte när det man själv gör ger avtryck hos andra. Helst då positiva men i alla fall. Och kan jag med mina rader inspirera en enda liten trött själ till att ta sig i kragen och orka en stund till. Ja men då har jag ju vunnit mitt eget lilla Nobelpris.  

Jag brukar säga det till trötta, slitna föräldrar som går på knäna och knappt orkar mer. Fan vad ni är bra. Säg det till er själva också. Kanske inte svära, men ändå. Ni är bra. fortsätt med det. Jag vet att jag själv är bra för det var en kille i fönstret i badrumet i morse som sa det. –Vad du är bra…

Read Full Post »

Dom här tillstånden är ju tvärtemot orsakerna till att dom behövs inte permanenta. Var annat eller vart tredje år kommer en omprövning och dom frågor man måste svara på är en enkel beskrivning av den vardag vi har. Kan det vara så svårt att färstå…?

Jo jag fattar, dom har ett jobb att sköta, ett regelverk att följa och inte kan dom väl tro att jag försöker lura dom…?

Ändå känns det i hjärtat när man beskriver detta. Inte tar det ont i hjärtat när jag ser på Lilleman och den vardag han har och som vi inte ser som något konstigt, ovanligt eller egentligen ens besvärligt…

Men när man ska beskriva den… Vardagen… Det blir så uppenbart, det blir så… Nästan skrämmande. Som när man ska köpa presenter och julklappar. Det är DÅ man blir medvetandegjord om den svårighet som finns ”inbyggd” i Lillemans handikapp.

Det är då man beundrar dom människor som undrar hur vi orkar och nästan hatar dom myndighetspersoner som inte fattar ett skit… Jo det är deras jobb osv. Men ändå…

Lilleman kan ta mig f-n inte göra ett sk-t själv… Fatta det… man vill nästan skrika till dom. -Ta hit tillståndet bara… Men man behärskar sig och sväljer klumpen i halsen och beskriver sakta och sakligt det tillstånd som råder…

-”Jag beviljar det här, det kommer med posten”… Tack. Själv lägger jag på telefonen och tårarna rinner men vad skönt ändå att jag, just jag är pappa till Lilleman. För vad skulle jag vara utan honom…?

Read Full Post »

Linda ställer en bra fråga om när barnen kan/ska flytta hemifrån i en kommentar till inlägget nedan. Jag började svara men det svävade iväg lite och växte till…

Det här…;

Det här är ju en svår, ja tom mycket svår fråga. Både att besvara men även att ställa. Normalt, om det nu finns något sådant, börjar ju ungarna att drömma om flytt när dom är 15-16 och så pluggar dom och bor hemma ett tag mer eller mindre i protest och så lär dom sig 1+1 och finner att det kommer räkningar i en brevlåda om man flyttar hemifrån. Så nöjer dom sig med det och i all vänskaplighet ”parasitar” dom på mamma & pappa ett par år till.
Så funkar det inte för oss som har barn med särskilda behov.

Vi inser snabbt att även vi har särsklida behov och dom behoven består i att samla kraft, rehablitera sig både mentalt och fysiskt, vara ensamma och få känna. Verkligen känna och med det menar jag bl a att få ställa den fråga som Linda gör. När ska mitt barn flytta hemifrån?

Massor med tabun är inbakade i detta men skit i dom och se till dig själv Linda och ni andra som funderar över detta. Det är bara ni som känner er egen verklighet och det jag kan klara av det kanske någon annan långtifrån fixar medan en tredje gör det mycket bättre. Vi har olika förutsättningar mao.

Det verkar som att du är tillfreds med det boende som erbjuds och då ska du väl inte tveka. Egentligen har du nog redan bestämt dig som vilken terapeut som helst skulle sagt. Och dom har nog rätt i det. Nu är det bara det där dåliga samvetet som ska stävjas. Tillsammans med den oro du anar att du kommer att känna varje sekund som ditt barn inte är i din närhet. Var orolig, det är naturligt och ett sunt tecken. Men våga släpp taget. Ditt barn kommer att ha det bra och är det några tveksamheter så har du möjlighet att påverka eller ändra ditt beslut.

Jag vet inte så mycket om just din sits men är övertgad om att du prövat alla vägar att gå inklusive den fina biten med personlig assistans vilket skulle kunna vara ett alternativ till att flytta barnet till ett boende. Jag själv ser inte fram emot när lilleman flyttar hemifrån ändå längtar jag dit nästan så att det värker. Och…! Jag har inget dåligtsamvete för det. Jag komemr alltid att finnas i närheten och kan återhämta mig för att orka vara en så bra pappa det bara går. Lite grannn så funkar det redan idag med den assistans och de assistenter han har idag. Jag är inte där i hans närhet 24 timmar per dygn. Men när jag är där har jag ork att vara den bästa pappan i världen… Nåja…?

Det går nog inte att svara på din fråga men maila mig gärna om du vill bolla lite mer i frågan. Sekretessen har jag som en hederssak och min yrkesetik likså, (även om jag skriver den här bloggen helt utanför mitt arbete och helt privat). Men det viktigaste tror jag är att även jag är förälder med ganska lika funderingar och tankar.

Någon mer som har åsikter och / eller erfarenhet…?

pers.ass.bloggen@hotmail.com

Ps. Jag driver/skriver inte den här bloggen varken proffessionellt eller kommersiellt. Jag bara brinner för dom här frågorna och har en del erfarenhet i bagaget med både eget barn med funktionshinder och en massa år som assistansanordnare/arbetsledare och en hel del kontakter med FK samt kommunerna. Ds.

Read Full Post »

En bra fråga dök upp häromdagen men den är ju inte ny. Men ändå.

-Kan du allt du behöver kunna för att få alla de rättigheter du eller ditt barn har rätt till vad gäller LSS och LASS?

Bra fråga va? Jag har jobbat med dessa frågor sedan 2000 och jag kan då inte rakt av svara ja på frågan. Att lilleman har ett bra assistansbeslut är jag på det klara med, men… Inte skulle han ha haft det om jag inte jobbat med och så nära dessa frågor i flera år.

Jag minns så väl hur nöjda vi var med det första förslaget på ca 40 timmar vilket sedan ökades till all vaken tid och senare till att innefatta även natten. Hade vi inte fått hjälp av någon som kunde det här då vet jag inte hur det sett ut idag. Jag syftar så klart på föregående inlägg där jag ”surar” lite över att man kan komma att ta bort den juridiska hjälpen. Den i många gånger ovärderliga men samtidigt så onödiga hjälpen. FK ska väl vara till för att hjälpa inte för att stjälpa…?

Vad är din upplevelse? Hjälpte dom dig eller ”luggade” du dom på pengar, ljög och hittade på? Den känslan är inte alltför ovanlig. Det känns som att vi skaffade barn med funktionshinder för att förkovra oss själva på ett enkelt vis. HA! Känns det igen…?

Jag blir så upprörd varje gång en sån grej dyker upp. Nu idag läste jag om en 15-årig tjej som inte får assistans för att hon inte uppfyller 20-timmarsregeln. (20 timmars grundläggande hjälpbehov) Hon anser att hon behöver hjälp i två timmar & femtio minuter per dag. Jag tror inte att hon och hennes företrädare ljuger men FK som har överklagat det hela till kammarrätten har tydligen lite av den åsikten. Kammarrätten backar upp FK och tjejen får ingen assistansersättning.

Nej vi ska inte ha något bara för att ha det men jag är övertygad om att om man driver ärendet till kammarätten så har man det hjälpbehov man uppger och bör få den hjälp man behöver. Om man i det här läget inte kan få juridisk hjälp. Hur ska man då kunna gå vidare när ens motpart, FK överklagar gång på gång?

Nej något måste göras för att öka förståelsen för oss med det här hjälpbehovet. Man ska inte behöva kunna lagtexten utan & innan för att kunna få en korrekt bedömd assistansersättning. Man måste bli trodd på och få den hjälp man behöver för att inte föraktet för myndigheterna och i förlängningen handikappolitiken ska bli ett ännu större sorgebarn än vad det redan är… 

Read Full Post »

Läser med fasa i Föräldrakraft att man i LSS-kommitténs förslag kan tolka det så att den juridiska hjälpen man kan få av vissa, många, dom flesta assistansbolag kanske inte kan ingå i schablonersättningen och måste därför uteslutas. Man ser detta som en ekonomisk fördel vilket man helt riktigt i andra frågor granskar noga och sätter argusögat på. Men detta…?

Jag vet inte och jag vågar egentligen inte ta ställning men känns det inte lite som att sparka på den som redan ligger och inte kan resa sig utan hjälp? Kanske är det ett korrekt synsätt och jag kan hålla med om att schablonen ska gå till att skaffa just hjälp med assistansen. Här kan man förvisso inlämma juridiken i att anskaffa assistansen men det ska ju vara utförandet. Hmmm…

Övertygelsen är dock stor att om detta tolkningsförfarande går igenom kommer det att finnas ”kryphål” för detta och i vanlig ordning är säkert assistansbolagen och juristerna redan väl förberedda på detta. Vissa av dom. Inte alla. Inte den enskilde ensamma som har kommunen som assistansanordnare.

Rätvisan i detta då? Njae säger jag väl skeptiskt. Handen på hjärtat. Klarar du att författa en överklagan? Klarar du att tolka det beslut som Länsrätten fattar och förstå hur dom skriver…? Här kommer juristen eller i alla fall den juridiskt kunnige och erfarne in som ett mycket viktigt redskap. Ska man se rättvist i detta måste väl även FK samt i vissa fall kommunerna åläggas samma begränsning. Inga jurister. Och hur rättvist är det i alla fall mot den enskilde. Handläggarna på kommunen (som i vissa fall kan hamna i en jävsits då man har assistansen hos kommunen) och FK jobbar ju dagligen med dessa frågor och har en utbildning som garanterat åtminstonde berört grundläggande juridik. Som sagt hur rättvist blir det här…?

Utan att ta ställning då jag vet för lite om förslaget så tycker jag ändå att det luktar besparing lång väg. –Om vi tar ifrån dom möjligheten till extern kompetens kanske vi får ge ut färre assistanstimmar och sparar således pengar… En tänkbar tanke(vurpa) hos beslutsfattarna återigen…

Njae…Inte bra… Eller…?

Read Full Post »

På den här bloggportalen får man en del info bl a vilka sökord som leder besökare hit och det tycker jag är spännande. Så klart en del sökningar på Personlig assistans, CP och en del andra nästan standardsökningar som leder hit. Alla är välkomna men just den som sökte på rubriken är mer än välkommen…

Maktlösa…

Vilken tyngd i det ordet och vilken förståelse. Hoppas att ni fick lite av det ni behövde. Om inte, fråga gärna… Det är här jag verkligen vill hjälpa till. Få bort det där ordet ”Maktlös”… I alla fall ur byråkratin…

Kom ihåg, mitt i makt- och hopplösheten… Ni har rättigheter och det finns hjälp att få och ni vinner ingenting på att vara trötta hjältar 24 timmar per dygn när ni kan vara pigga hjältar när ni verkligen behövs…

Read Full Post »

När situationen så kräver kan man få beviljat utökning av assistansen av kommunen. En bra sak som kanske inte många utnyttjar. Vilka situationer som berörs av detta ska jag inte gå in på, dom är nog för dom flesta ganska klara. Vad jag däremot vill ta upp är att alla kanske inte känner till den här möjligheten. Eller tror att det är svårt att få igenom. Självklart är det svårt, men inte svårare än att de faktiska behov du upplever måste tas hänsyn till och därifrån beslutas om en tillfällig utökning.

Då lillemans situation nu är sådan att vi inte klarar honom ensam är ansökan ganska given. Ett samtal med handläggaren på kommunen och så är det i rullning. Låter det enkelt? Kan tro det men första gången var det inte lika enkelt. Sedan yrkar man inte på något orimligt heller. Så klart.

Nu återstår det svåra. Hitta Personliga assistenter…

Read Full Post »

Older Posts »