Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Bemötande’ Category

Aftonbladet bjuder på chatt med Reinfeldt idag. Tyvärr såg jag inte detta tidigare. Men vilka frågor hade du velat ställa till statsministern?

Min fråga hade varit; LSS och LASS. Varför måste vi kämpa så för våra rättigheter när det trots allt är just rättigheter? Och varför lyssnar och tror ingen på oss?

Där känner jag att det finns en del administrativt att ändra på. FK med sina intermeddelanden som alla tolkar efter eget tycke, oftast inte i den hjälpande mening som kassan ska stå för. Ifrågasättande handläggare som inte ser den verklighet som vi har annat än på en gjord utredning baserat på en del frågor av ganska generell karaktär. Orättvisan blir total och sällan kan, orkar eller får vi göra oss hörda i sakfrågan. Ett beslut kommer och sen får vi i stort vara nöjda med det.

Detta måste det bli ändring på. Om vi inte ska bli mindre och mindre värda och med färre och färre möjligheter till ett så normalt leverne som möjligt.

Det finns mycket mer att ta upp i detta men just nu orkar jag inte. Om jag någonsin kommer att göra det vet jag inte för här känns det som ständig uppförsbacke.

Vad tycker du?

Annonser

Read Full Post »

Om du börjar ditt jobb kl 10. När är du då på jobbet? När det passar eller när bussen kan ta dig dit? Och vilket ansvar har du för ditt arbete?

Detta är aktuella frågor just nu då sommartabellerna ”ställer till det” för våra assistenter och jag säger till dom att jag faktiskt skiter fullständigt i när bussarna går. Står det att dom ska vara på jobbet kl 10 ska dom vara klara och redo att jobba kl 10. Punkt slut. -Men då måste jag ta den tidigare bussen och då kommer jag en halvtimme tidigare. -Och? Du har ett arbete att sköta.

Det är så trista diskussioner som egentligen är så självklara. Bara att vara redo för jobb på utsatt tid. Jämförelsen med nästan alla andra yrkeskategorier är ju lätt att ta. Läkaren som kommer sent till operationen… (Tänk om patienten var sen?) Busschaffisen som kanske tyckte att det var ok att börja en kvart tidigare när du ska hem från jobbet, till var det inte så noga med. Ja exemplen finns i massor men just personliga assistenter verkar ta det hela med ro. Ja inte alla då men mitt i all irritation är det lätt att ta fram kammen…

Read Full Post »

Permobil, Moppe?

Åtalas för rattfylleri med permobil  
                                       
  Den 84-årige mannen i Norrköping var 
  på väg hem i sin permobil när han    
  stoppades av polisen. Proverna visade
  att han hade 0,77 promille alkohol   
  i blodet. Nu åtalas 84-åringen för   
  rattfylleri, skriver Folkbladet.     
                                       
  Fallet uppges vara det första där en 
  person åtalas för att ha kört permobil
  onykter. Polisen vill veta om det ska
  bedömas som ett brott.               
                                       
  84-åringens eldrivna permobil har en 
  maxhastighet på 15 kilometer i timmen
  och är enligt polisen av fordonstypen
  moped. Och att köra moped berusad    
  är inte tillåtet.                  

 

Ovanstående är kopierat från Svt Text-TV sid 112 (vilken är svår att länka till) och jag funderar väl inte över den onyktra 84-åringen utan mer på polisen som ser en Permobil som MOPPE. För att köra moppe ska man vara 15 år fyllda. Det och även ett annat kriterie som spinner på ”fyllda” klarar ju 84-åringen med bred marginal. Men vår Lilleman då? Som går på stesolid och inte uppfyller ålderskriteriet. Det är väl bara en tidsfråga innan vi få hämta honom ur häktet då när han nu 10 år gammal utökar sina revir och far allt längre turer med sin ”moppe”.

Klassificering av Motorfordon enligt Wikipedia.

Jag hittar då inget om att en permobil är en moped men tills vidare är det väl bara att ställa in den i garaget och säga till Lilleman. Vänta du tills du är 15… Stesoliden får han ju på recept så den är ok.

Jo jag glömde en sak. Heja polisen!

Read Full Post »

OK. Grabben har ett funktionhinder vilket gör honom OCH oss beroende av personliga assistenter. Fine. So far so good… Men det finns ju såklart en baksida… En som man får leva med eller…? Ja det finns ju inga alternativ…

Dom måste ju finnas där, för inte en chans i världen att man klarar sig utan. Hur mycket man än skulle vilja… Nu vill man ju inte heller vara utan men ibland så uppskattar man en sjukskrivning mer än man tycker illa om den…

Dom är ju ALLTID här, alltid där lilleman är och det är ju en himla tur att dom är det. Han behöver hjälp och jag kan lugnt sitta kvar och surra med mina bekanta, dom få jag har för alla förstår inte det här riktigt. –Får ni aldrig vara ifred? Det är en vanlig fråga och svaret är, Nej…!

Mycket positivt finns att säga om dessa underbara älskade assistenter som till stor del blivit och blir en del av familjen. Inte för mycket del men tillräckligt för att man ska slippa snygga till sig alltför mycket en lördagmorgon efter en fredagkväll… Det är ju mest dom som far illa om jag ser ut som en kräkpåse, jag slipper ju se mig och dom har både sekretess och en kurator…

Nej det jag har lite svårt för är att det kommer frågor inte precis hela tiden men i alla lägen. Inte med alla men med några som ibland inte tänker sig för, utan vid middagsbordet, över huvudet på lilleman, häver ur sig fråga efter fråga om allt mellan himmel och rullstol. Du sitter där älskade hatade assistent för att ge lilleman käk. Inte för att reda ut nästa veckas schema, checka medicinlistan eller vilken fråga det nu kan vara. Du har en arbetsledare eller så kan vi ta den frågan sen. Din arbetstid är inte till för att lösa dom sakerna. Jo till viss del men inte precis när och hur du vill. Någon form av respekt för lilleman får du ha och gärna även för mig/oss…

Telefoner, mobila sådana, är ytterligare en sak jag har svårt för. Du är på jobbet och då sköter du det. SMS:a kan du göra sen. Telefonen är INTE ditt arbetsredskap. Såg du punkten? Nog om det mao…

Du klampar in här en lördagmorgon och så är du på jobbet. Fine. Det är inte jag. Jag är hemma och min sambo kanske sover efter en vaknatt. Det vet inte du. Men om du bara ser mig borde du snabbt kunna räkna ut att nu smyger vi lite. Man orkar inte varje gång säga att den av oss som inte står framför dig sover. Shhh…  

Hur gör man då? Ja inte vet jag men lite sunt bonnförnuft finns väl i de flesta skallar? Och visst ska du fråga, men kanske inte bara rakt av. Tänk efter. Hur gör du själv? Tjejer! När ni en vecka i månaden springer på toa för annat än att pinka. Inte basunerar ni ut det på samma sätt som med lillemans toabesök. -”Vi går och sätter på en blöja…” Högt och ljudligt. -”Jag går och byter binda”. Nej det säger du nog inte?

Jaq lärde mig tidigt respekt och att koppla in hjärnan med det lilla förstånd man har innan man öppnar munnen och visar sällskapet hur lite, eller fel man tänkt.

Nu ska ni veta hur mycket jag tycker om er och hur mycket frihet och beröm jag vill ge er. Men jag vill ha en del tillbaks. Jag vill ha chansen till mitt liv. Nej inte så normalt som möjligt för det sket sig för ca 10 år sen. Men i alla fall den respekt som nog både du och jag tycker att jag och lilleman är värda.

Visa mig den…

Read Full Post »

Linda ställer en bra fråga om när barnen kan/ska flytta hemifrån i en kommentar till inlägget nedan. Jag började svara men det svävade iväg lite och växte till…

Det här…;

Det här är ju en svår, ja tom mycket svår fråga. Både att besvara men även att ställa. Normalt, om det nu finns något sådant, börjar ju ungarna att drömma om flytt när dom är 15-16 och så pluggar dom och bor hemma ett tag mer eller mindre i protest och så lär dom sig 1+1 och finner att det kommer räkningar i en brevlåda om man flyttar hemifrån. Så nöjer dom sig med det och i all vänskaplighet ”parasitar” dom på mamma & pappa ett par år till.
Så funkar det inte för oss som har barn med särskilda behov.

Vi inser snabbt att även vi har särsklida behov och dom behoven består i att samla kraft, rehablitera sig både mentalt och fysiskt, vara ensamma och få känna. Verkligen känna och med det menar jag bl a att få ställa den fråga som Linda gör. När ska mitt barn flytta hemifrån?

Massor med tabun är inbakade i detta men skit i dom och se till dig själv Linda och ni andra som funderar över detta. Det är bara ni som känner er egen verklighet och det jag kan klara av det kanske någon annan långtifrån fixar medan en tredje gör det mycket bättre. Vi har olika förutsättningar mao.

Det verkar som att du är tillfreds med det boende som erbjuds och då ska du väl inte tveka. Egentligen har du nog redan bestämt dig som vilken terapeut som helst skulle sagt. Och dom har nog rätt i det. Nu är det bara det där dåliga samvetet som ska stävjas. Tillsammans med den oro du anar att du kommer att känna varje sekund som ditt barn inte är i din närhet. Var orolig, det är naturligt och ett sunt tecken. Men våga släpp taget. Ditt barn kommer att ha det bra och är det några tveksamheter så har du möjlighet att påverka eller ändra ditt beslut.

Jag vet inte så mycket om just din sits men är övertgad om att du prövat alla vägar att gå inklusive den fina biten med personlig assistans vilket skulle kunna vara ett alternativ till att flytta barnet till ett boende. Jag själv ser inte fram emot när lilleman flyttar hemifrån ändå längtar jag dit nästan så att det värker. Och…! Jag har inget dåligtsamvete för det. Jag komemr alltid att finnas i närheten och kan återhämta mig för att orka vara en så bra pappa det bara går. Lite grannn så funkar det redan idag med den assistans och de assistenter han har idag. Jag är inte där i hans närhet 24 timmar per dygn. Men när jag är där har jag ork att vara den bästa pappan i världen… Nåja…?

Det går nog inte att svara på din fråga men maila mig gärna om du vill bolla lite mer i frågan. Sekretessen har jag som en hederssak och min yrkesetik likså, (även om jag skriver den här bloggen helt utanför mitt arbete och helt privat). Men det viktigaste tror jag är att även jag är förälder med ganska lika funderingar och tankar.

Någon mer som har åsikter och / eller erfarenhet…?

pers.ass.bloggen@hotmail.com

Ps. Jag driver/skriver inte den här bloggen varken proffessionellt eller kommersiellt. Jag bara brinner för dom här frågorna och har en del erfarenhet i bagaget med både eget barn med funktionshinder och en massa år som assistansanordnare/arbetsledare och en hel del kontakter med FK samt kommunerna. Ds.

Read Full Post »

En bra fråga dök upp häromdagen men den är ju inte ny. Men ändå.

-Kan du allt du behöver kunna för att få alla de rättigheter du eller ditt barn har rätt till vad gäller LSS och LASS?

Bra fråga va? Jag har jobbat med dessa frågor sedan 2000 och jag kan då inte rakt av svara ja på frågan. Att lilleman har ett bra assistansbeslut är jag på det klara med, men… Inte skulle han ha haft det om jag inte jobbat med och så nära dessa frågor i flera år.

Jag minns så väl hur nöjda vi var med det första förslaget på ca 40 timmar vilket sedan ökades till all vaken tid och senare till att innefatta även natten. Hade vi inte fått hjälp av någon som kunde det här då vet jag inte hur det sett ut idag. Jag syftar så klart på föregående inlägg där jag ”surar” lite över att man kan komma att ta bort den juridiska hjälpen. Den i många gånger ovärderliga men samtidigt så onödiga hjälpen. FK ska väl vara till för att hjälpa inte för att stjälpa…?

Vad är din upplevelse? Hjälpte dom dig eller ”luggade” du dom på pengar, ljög och hittade på? Den känslan är inte alltför ovanlig. Det känns som att vi skaffade barn med funktionshinder för att förkovra oss själva på ett enkelt vis. HA! Känns det igen…?

Jag blir så upprörd varje gång en sån grej dyker upp. Nu idag läste jag om en 15-årig tjej som inte får assistans för att hon inte uppfyller 20-timmarsregeln. (20 timmars grundläggande hjälpbehov) Hon anser att hon behöver hjälp i två timmar & femtio minuter per dag. Jag tror inte att hon och hennes företrädare ljuger men FK som har överklagat det hela till kammarrätten har tydligen lite av den åsikten. Kammarrätten backar upp FK och tjejen får ingen assistansersättning.

Nej vi ska inte ha något bara för att ha det men jag är övertygad om att om man driver ärendet till kammarätten så har man det hjälpbehov man uppger och bör få den hjälp man behöver. Om man i det här läget inte kan få juridisk hjälp. Hur ska man då kunna gå vidare när ens motpart, FK överklagar gång på gång?

Nej något måste göras för att öka förståelsen för oss med det här hjälpbehovet. Man ska inte behöva kunna lagtexten utan & innan för att kunna få en korrekt bedömd assistansersättning. Man måste bli trodd på och få den hjälp man behöver för att inte föraktet för myndigheterna och i förlängningen handikappolitiken ska bli ett ännu större sorgebarn än vad det redan är… 

Read Full Post »

Man blir bemött på olika sätt av personalen på sjukhuset. En del visar sin glädje och hjälper gladeligen till medan andra definitivt gör sitt jobb, och inte mer. Man får snabbt sina favoriter och dom lutar man sig mot. Nästan fysiskt tom. Och vilka stöd dom är. Tack.

Tredje veckan vi är inlagda för smärtan och ingen verkar kunna behandla den på ett sätt som gör att den går upp i rök. En del mediciner hjälper men inte mot allt. Ajaj, är standard och vilken förälder vill att ens kära barn ska behöva ha ont? Det tar ont i hjärtat, varje ajaj tar ont.

Personalen visar blandad förståelse för hur vi vill ha det. Vi är sedan en massa år tillbaka vana vid att göra sjäva och ha det på ett visst sätt och då ska det vara så också. Tycker vi. Det tycker inte alla vitrockar. Till en början. Vi står på oss och dom ger till slut vika. Men vilket jobb för det lilla. Vi är vana med suppar men dom vill ge tabletter. Ge oss suppar då… Ja det är bara ett exempel av många. Ta gumman som varje morgon fått höra att lilleman inte vill ha eller dricker mjölk. Men ändå… Varje morgon när frukosten kommer så står där ett glas med mjölk på brickan… Jo hon gör allt själv.

Vi klarar mycket själva och det gillar man här på sjukan. Vi vill gärna ha det så. Det känns tryggare att vi gör än att 15 andra ska göra. Ja nästan vad än det gäller. Och ronden…. Suck… 8 pers ska in och titta på oss medan en av dom pratar och dom andra bara gapar. Vi pratar och får upprepa livshistorien för olika läkare för femtiefte gången. I förra veckan körde jag ut dom, nu rondar dom inte oss längre. Dom pratar med oss. Läkaren ensam knackar på och väntar på ”kom in” och sen går vi ut och lämnar lilleman kvar med sin assistent. Guuud vad skönt… Säg till bara…

Nog fattar jag och vi att det är deras jobb och att dom vill väl. Men fråga för helv..e innan så sparar vi en massa tid och slipper irriteras så mycket. Vården är till för mig och inte tvärtom…

Känner ni igen er…?

Read Full Post »

Older Posts »