Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2009

Sovmorgon.

Alla vet väl vad en sovmorgon är, vad det innebär och hur jä–a irriterad man blir när det inte blir som man tänkt sig. Ja alla må väl vara och jag är definitivt en av dom som ”må vara”. Sovmorgon är för mig en morgon då jag själv vaknar, pigg utvilad och kan fixa min frukost utan större hets, till definitionen av ordet alltså.

Sovmorgon i min verklighet däremot finns inte. Nej det är helt enkelt så att det  ordet kan jag sälja ur min ordbok. Senast jag hade något som liknade sovmorgon var väl…? 05 tror jag, i början på året var det någon dag där som, men det kan lika gärna ha varit 02. Nätterna igenom är man med ena ögat klarvaken och i direkt närhet till Lilleman ifall han skulle må dåligt eller behöva någon hjälp. Exemplen orkar jag inte dra, ni vet nog hur listan kan se ut och hur lång den kan vara. FK däremot har inte en susning. Trots att jag skrev ner det hela i en dagbok om natten men inte då. Nej dom tror att Lilleman och jag sussar sött och att hjälpbehovet han annars har tar ledigt under natten, att CP-skadan på något mirakulöst sätt kryper ur kroppen bara för att månen kikar fram. Ni vet bättre.

Dom verkar dessutom tro att jag har ”soveftermiddag” då dom ständigt ringer mig på förmiddan när jag klart och tydligt sagt att dom kan ringa på eftermiddan då jag kanske kan få en stund på kudden från det att barnen gått till skola och till lunch. Men inte då. Riiiiing…!

Sovmorgon då? Är det något att längta efter då? Ja. Kort och koncist JA. Nu är det tröttsamt och nu är det jobbigt och kroppen vill inte riktigt vara varken med eller riktigt frisk. Nu när solen kikar fram med lite värme i sig skulle man ju vilja vara utvilad, pigg och glad så att man orkade vara den pappa man vill vara och ta ut ungarna och leka lite i vårvärmen. Men inte då.  Jo nog blir det en sväng i alla fall men inte som man önskat.

Tänk om man bara fick EN morgon att sova på, bara en. Då vaknade man väl i alla fall och trodde att döden varit på besök. Men en, bara en. Jag tröstar mig med att det skulle inte vara kul, inte skönt, inte… någonting. Som Askungens bal på slottet ni vet, den som skulle vara tråkig och dum och… Helt underbar…

Annonser

Read Full Post »

Vår! Ja vår, inte er utan våren som är på väg med stormsteg och hur skönt skänns inte det efter en tung vinter med motförslut vart man än vänt sig. Ute som byråkratiskt. FK utredde Lilleman och visade än en gång att man inte är kapabel att tänka annat med den egna plånboken. Man tar bort föräldraansvaret då han nu är så passa gammal men sen tar man bort den assistansen under natten. Hur tänker man där?

Nåja efter några dagars funderande och inhämtande av stöd för vår sak, intyg, skickades en överklagan och nu hänger det i luften igen. Kommunen däremot stöttar vår sak och kliver inom kort in med en tillfällig utökning nattetid så att vi dels kan anställa någon men framförallt känna tryggheten för Lilleman. Kräks han och någon inte är där… Vill inte tänka på det. Och ska jag eller vi behöva vara det jämt och ständigt går vi fort under.

En massa finns att avhandla men vi hoppar över det för nu. Det positiva är att snön inte ligger kvar på gatorna och bara det är en underlättande sak då snöskottningen inte är vad den borde vara i vår kommun. Ja eller vår kommun. Dom är nog sin egen kommun där i kommunhuset, ja bortsett från vår goa lilla LSS-handläggare då. Egna löner kan man spetsa och höja men när någon har ett uttalat behov av något då ska man spara minsann. Fy för den lede för politiker, jo det finns bra såna men jag minns inte vad han hette, bara att han slutat med skiten för länge sen.

Lilla bolaget vi startade blomstrar väl inte men går exakt i den rikting och fart vi vill. Sakta men säkert och alla ni som funderar. Sluta fundera, agera. Det är inte lätt men med en del sunt förnuft och det jävlar anamma vi normalt har vi med funktionshindrade barn så är det väl nästintill en baggis. Nej alla kan inte, alla vill inte men ändå. Jag trodde inte att jag kunde och ville det ville jag inte men nu är vi där och den enda sak vi ångrar är varför vi inte klev ut tidigare. Långt tidigare. 

Allt, precis allt är så mycket enklare nu. VI bestämmer NU. Inte när arbetsledaren är tillbaka och kan fråga sin chef som är på semester och kommer åter om en vecka, i bästa fall. Nej vi bestämmer NU och även om vi inte tar sista-minuten resor på löpande band så har vi möjligheten om vi nu skulle vilja.  Vi administrerar, vi gör schema, vi anställer folk och vad bra allt har blivit. Nästan så man är lite stolt över sig själv. OSS själva.

Lagstiftarna då? Ja dom vränger på i vanlig ordning men har fattat att om man bara kan fatta skeden så innebär det inte att man vet vad man ska göra med den. Bra, men var det så svårt egenligen? Jag anar och tror att svångremmen ändå kommer att dras åt så hårt det bara går så vi måste ut och synas och vi måste hålla varann i hand och vara unisona oavsett vad vi har för sorts hjälpbehov. Vi har dessutom en ganska svårattackerad grupp som vi företräder. Barn. Och barn med funktionshinder. Det finns många snyftpoäng att hämta här. Skäms inte, hämta dom bara. Vi har rätt. Dom har ofta fel.

Läser lite här och där om ”felaktigheter” och visst känns det som att det kommer fram mer och mer och jag hoppas att det inte beror på att det ÄR fler utan på att det UPPMÄRKSAMMAS mer. Visst är det så. Kanonbra och vi måste strida för vår sak även och om vi kanske inte har orken så kommer den ikapp när vi ser någon ensam liten stackare bli riktigt stor när han eller hon slutligen får rätt.

Jag vill även puscha lite för skrivandet även om jag själv inte skrivit på vad som känns som evigheter men skriv bara skriv och kommentera hos andra bloggar vare sig ni känner personen ifråga eller inte. Var positiva och dela med er för det är ett sätt att ge kraft och energi och hur kul är det inte när det man själv gör ger avtryck hos andra. Helst då positiva men i alla fall. Och kan jag med mina rader inspirera en enda liten trött själ till att ta sig i kragen och orka en stund till. Ja men då har jag ju vunnit mitt eget lilla Nobelpris.  

Jag brukar säga det till trötta, slitna föräldrar som går på knäna och knappt orkar mer. Fan vad ni är bra. Säg det till er själva också. Kanske inte svära, men ändå. Ni är bra. fortsätt med det. Jag vet att jag själv är bra för det var en kille i fönstret i badrumet i morse som sa det. –Vad du är bra…

Read Full Post »