Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juli, 2008

Föräldrakraft ger verkligen oss föräldrar kraft. Nu är man på plats i Almedalen och påverkar och kollar av. Denna artikel däremot skrämmer lite, men den kanske inte borde göra det? Bra grundtankar i botten men man missar ju hela havet av frågor…

Återkommer, garanterat i frågan ändrat huvudmannaskap. Säkert i andra frågor också, det här kommer man nog också att behöva lite djupare analys av. Har kollat kollat kollat men klok? ja se det blir jag inte.

Nu fortsatt sommar…

Annonser

Read Full Post »

Aftonbladet bjuder på chatt med Reinfeldt idag. Tyvärr såg jag inte detta tidigare. Men vilka frågor hade du velat ställa till statsministern?

Min fråga hade varit; LSS och LASS. Varför måste vi kämpa så för våra rättigheter när det trots allt är just rättigheter? Och varför lyssnar och tror ingen på oss?

Där känner jag att det finns en del administrativt att ändra på. FK med sina intermeddelanden som alla tolkar efter eget tycke, oftast inte i den hjälpande mening som kassan ska stå för. Ifrågasättande handläggare som inte ser den verklighet som vi har annat än på en gjord utredning baserat på en del frågor av ganska generell karaktär. Orättvisan blir total och sällan kan, orkar eller får vi göra oss hörda i sakfrågan. Ett beslut kommer och sen får vi i stort vara nöjda med det.

Detta måste det bli ändring på. Om vi inte ska bli mindre och mindre värda och med färre och färre möjligheter till ett så normalt leverne som möjligt.

Det finns mycket mer att ta upp i detta men just nu orkar jag inte. Om jag någonsin kommer att göra det vet jag inte för här känns det som ständig uppförsbacke.

Vad tycker du?

Read Full Post »

Att våga inte vara. Ja att våga att inte vara där, att släppa taget och låta någon annan ta hand om ens barn. Ens absolut käraste ägodel. Nej det är inte lätt.

Man känner sig otillräcklig och man känner att man sviker barnet och man vill så mycket mer men orkar så mycket mindre och man blir bara tröttare och tröttare. Mycket tröttare samtidigt som barnet bara blir mer och mer beroende av dig. Av just DIG.

Att bryta den cirkeln är inte lätt. För dig. Tänk när du lämnar ett barn på dagis. Skrik och gråt och ångesten packar du in som en stor, tung koffert bak i bilen innan du kör iväg. Men någonstans på vägen, kanske vid ett rödljus, försvinner ångestkofferten och du klarar av ännu en dag. För att inte tala om det skrikande, gråtande barnet som så fort du inte syns längre kastar sig över kompisar, fröknar, leksaker och nya äventyr. Dom har det skiiitbra… Du med.

Men nu är det lite, ja inte så lite, speciellt med ”barn med särsklida behov”, eller handikapp. Hur många gånger har jag inte mötts av skepsis och en förunderlig blick när vänner, bekanta och andra fått klart för sig situationen och så sitter jag i solen och sippar på en paraplydrink. Eller bara är över hos grannen för en fika. Var är barnet?

-Han, ja han har det så bra han bara kan. FF och allt. Dansar säkert på bordet och har fest hela veckan.

Ja kanske inte så men jag är trygg och gissa hur pigg och utvilad jag kommer att vara när jag kommer hem. Snacka om att då kunna vara en bra farsa och vara DÄR för sitt barn.

Att gå ett steg längre och lämna bort sitt barn när man känner att man inte klarar av det här längre på grund av, ja vad som helst. Din verklighet och dina orsaker är oerhört viktiga och kanske skulle jag klarat av det men det gör inte du och du är du och inte jag och din verklighet är lika mycket värd som min. Så i det fall där orken inte längre finns så är naturligtvis ångestkofferten utbytt mot en container med ångest. Men jag lovar. Någonstans i den där röran av ångest finns det en mycket vacker fristad för dig och dina känslor. Det kan ta tid att hitta dit, men var redan från början övertygad om två saker. Den finns där och du kommer att hitta den…

Och nu, när du vågar inte vara där… Då kommer du att orka samla på dig ny kraft och energi. Du kommer att se nya saker och saker på nytt sätt och du kommer att få tillbaka lite av det som en gång var du. För handen på hjärtat. Du har inte unnat dig att vara du på väldigt länge. Alldeles för länge. Var det nu. För när du vågar inte vara där så måste någon annan vara det och dom är inte du och du är inte den personen så låt honom eller henne lösa dom bitarna som du dagligdags brottats med. Dom som du inte haft någon annan utbildning än ett par kvartar mödravård, som ändå inte tog upp detta, medan den här andra som nu ska göra ditt ”jobb” har massor med utbildning och erfarenhet. Och det kommer att gå bra. Det kommer lösa sig till det bästa och när du känner att kraften är tillbaka så undrar du vad du var rädd för, varför du tvekade och varför du inte fick tummen ur förrän nu.

Nej fyll inte på containern, töm den. Var den du är värd att vara och le så ler ditt barn mot dig även när du vågar inte vara där.  Lova mig det. För då är du världens bästa mamma eller pappa…

(Känns det riktat? Ja kanske är det så men jag känner inte och kan inte så då blev det så här. Men känner du dig träffad och att jag klampat på tån så säg ifrån. Håller du med så le bara mot ditt barn och unna dig att vara den du är värd att vara.)

Read Full Post »

Sommar.

Nu när det är sommar, semester och lov från skolan och Lilleman valt att vara hemma så mycket det går så är ju assistenterna här konstant, hela tiden, jämnt. Ingen vila ingen ro. Dom kommer på morgonen, lever med oss hela dagen och går hem när han nästan sover.

Att dom inte blir less på oss?

Read Full Post »