Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2008

Om du börjar ditt jobb kl 10. När är du då på jobbet? När det passar eller när bussen kan ta dig dit? Och vilket ansvar har du för ditt arbete?

Detta är aktuella frågor just nu då sommartabellerna ”ställer till det” för våra assistenter och jag säger till dom att jag faktiskt skiter fullständigt i när bussarna går. Står det att dom ska vara på jobbet kl 10 ska dom vara klara och redo att jobba kl 10. Punkt slut. -Men då måste jag ta den tidigare bussen och då kommer jag en halvtimme tidigare. -Och? Du har ett arbete att sköta.

Det är så trista diskussioner som egentligen är så självklara. Bara att vara redo för jobb på utsatt tid. Jämförelsen med nästan alla andra yrkeskategorier är ju lätt att ta. Läkaren som kommer sent till operationen… (Tänk om patienten var sen?) Busschaffisen som kanske tyckte att det var ok att börja en kvart tidigare när du ska hem från jobbet, till var det inte så noga med. Ja exemplen finns i massor men just personliga assistenter verkar ta det hela med ro. Ja inte alla då men mitt i all irritation är det lätt att ta fram kammen…

Read Full Post »

Permobil, Moppe?

Åtalas för rattfylleri med permobil  
                                       
  Den 84-årige mannen i Norrköping var 
  på väg hem i sin permobil när han    
  stoppades av polisen. Proverna visade
  att han hade 0,77 promille alkohol   
  i blodet. Nu åtalas 84-åringen för   
  rattfylleri, skriver Folkbladet.     
                                       
  Fallet uppges vara det första där en 
  person åtalas för att ha kört permobil
  onykter. Polisen vill veta om det ska
  bedömas som ett brott.               
                                       
  84-åringens eldrivna permobil har en 
  maxhastighet på 15 kilometer i timmen
  och är enligt polisen av fordonstypen
  moped. Och att köra moped berusad    
  är inte tillåtet.                  

 

Ovanstående är kopierat från Svt Text-TV sid 112 (vilken är svår att länka till) och jag funderar väl inte över den onyktra 84-åringen utan mer på polisen som ser en Permobil som MOPPE. För att köra moppe ska man vara 15 år fyllda. Det och även ett annat kriterie som spinner på ”fyllda” klarar ju 84-åringen med bred marginal. Men vår Lilleman då? Som går på stesolid och inte uppfyller ålderskriteriet. Det är väl bara en tidsfråga innan vi få hämta honom ur häktet då när han nu 10 år gammal utökar sina revir och far allt längre turer med sin ”moppe”.

Klassificering av Motorfordon enligt Wikipedia.

Jag hittar då inget om att en permobil är en moped men tills vidare är det väl bara att ställa in den i garaget och säga till Lilleman. Vänta du tills du är 15… Stesoliden får han ju på recept så den är ok.

Jo jag glömde en sak. Heja polisen!

Read Full Post »

En ofta ställd fråga till oss är hur det är att ha assistenter i hemmet? Jag vet inte brukar jag svara, för jag vet inget annat.

Visst fanns det en tid innan vi hade Lilleman och allt var som för alla andra familjer. Men sen kom han och styrde upp allt det där. Man prioriterade snabbt om och det som förut var så viktigt sket man väl inte i. Det fanns bara inte tid eller plats för det. Så kom då tiden med den första assistenten hemma och rackarns vad vi var oroliga och vad hon var orolig. Ska vi, ska ni, vem ska osv… Frågorna dök upp så fort det var något som hände. Och händer, det gör det ju mest hela tiden.

Vi stängde in oss och diskuterade fram till hur vi, mamma och pappa, ville ha det. Jag sa att jag vill känna mig lugn, trygg och inte ifrågasatt om jag satt kvar när assistenten gjorde sitt jobb. Jag vill vara på samma nivå sa mamma i familjen och menade med det att kommunikationen ska vara tvåvägs och av samma värde. Respekt kom fort att bli ett uttjatat men så respekterat ord. Ömsesidig respekt.

Vi såg på kalendern och barnen att tiden gick och vi fattade aldrig hur bra vi hade det. Tills vi började få dom där frågorna. Om hur det var att ha assistenter i hemmet. Nej alla hade det inte som hos oss. Det kom en ny assistent och hon trodde att hon dött för det gör man innan man kommer till himlen sa hon. Men vi gör bara som vi vill sa vi. Och vi vill att du ska trivas och att vi ska trivas och då gör vi så här. På köpet kommer Lilleman att trivas och ha det bra.

Vad är då ”så här”? Inte en anig? Vi har accepterat att Lilleman är den han är och har de begränsade möjligheter och det stora hjälpbehov han har och ska vi inte dräpa oss själva måste vi ha hjälp och den hjälpen måste vara på våra villkor men ändå så pass acceptabla för assistenten att det går att kalla för ett jobb man trivs med.

Vi ser det nästan som en tredje vuxen i familjen. Ja ni fattar nog.

Ibland är det jobbigt. Visst är det så. När det inte faller sig naturligt och ibland när det gör det. Det flyter vanligtvis på och inget finns att klaga på men när det gör det så har vi som regel att ta upp det så snart det är möjligt och inte göra det nedvärderande, eller framför Lilleman. Hans förtroende för assistenten får inte rubbas för att jag tänkte fel en sekund. Tänk på att när du pekar finger ger du dig själv tre fingrar. Tänk efter före och våga tänk högt. Våga ha fel och våga släpp taget. Man kan göra saker på fler än mitt och fel sätt.

Och ha tålamod. Ju bättre assistans du och ni tillsammans bygger upp desto mer ork får du till annat som du annars inte skulle orkat med. Du kanske till och med vågar ge dig ut på resa UTAN… OK det tar ett tag men tänk dig. Sandstrand, en kall öl och inget att göra förrän om en vecka.

Är jag inte klok? Nej men jag har druckit den där ölen på stranden. Och jag har gjort det lugn och trygg i förvissningen om att Lilleman har det lika bra, eller bättre som om jag varit hemma.

”Assistenten” är i vårt fall 4 heltider och ett par extraresurser och det gänget går inte av för hackor. Dom har lärt oss och vi har lärt dom. Och så har Lilleman sagt en del också.

Man kan nog säga att även om dom är ivägen ibland så är dom guld värda. Vad man kan förvänta sig av dom kan vi återkomma till.

Se också det här som jag skrev en gång

Read Full Post »

Ja vågar man lämna sitt barn med sina assistenter och vara borta ett tag, ja tom rent av fara bort och unna sig lite semester?

Vi vågar. Vi gör det och känner ingen som helst oro över att det inte skulle gå bra. Det är samma sak som med lillebror, man oroar sig i alla fall. Även fast man lovat att inte göra det. Och över samma saker. Inte över om medicinen tas eller om bussen kommer eller vad det nu kan vara för speciellt som kan behöva fixas.

Det är jag, och vi, som i stort utbildat assistenterna på vårat barn och nu är det examen. Inte för dom utan för oss. Det är vi som ska se om vi klarar oss och om dom klarar sig och kunde jag inte svara ja på att dom klarar sig så skulle jag aldrig ens kunna ställa frågan om jag/vi klarar oss.

Med tillräckligt bra introduktion, underlag och det berömda ”frihet under ansvar” så klarar dom av sin vardag med bravur och varför skulle det vara skillnad bara för att du sitter på en bar i varmare land och dricker en välförtjänt ”cerveza” mot att du sitter på jobbet och kanske jobbar över en stund. Dom kan det här, det är deras jobb och du kommer inte att palla i längden om du inte släpper taget ibland.

Nej jag vet att alla inte kan eller vill och det av olika fullt respekterade anledningar. Men ni som funderar, sluta med det och våga ta steget. Ni vinner, och växer, och gissa då hur det går för assitenterna? Skitbra…

Vi har vågat några gånger och alltid komit hem till en fungerande vardag som inte saknat oss det minsta. Det krävs lite planering och en trygghet med assistenterna men det ÄR värt det. Och lilleman, han vill ju ha FF.

Vågar du?

Read Full Post »

Ja så illa är det inte. Det är roliga måsten.

Jag har inte hunnit med att skriva då tiden upptagits av annat. Bland annat att starta upp assistansbolaget och få det hela att rulla vilket det gör med den äran. Men tid har även lagts på funderingar över det som varit och det som komma skall. Ja även hur det är här och just nu, för verkligheten kommer man aldrig ifrån.

Funderingarna leder i positiv riktning och jag inser att det steg vi tog med att starta bolaget var helt rätt, dock på tok för sent. Ja inte så, men detta borde vi gjort för länge sedan.

Det är hur skönt som helst att slippa en massa folk som inte förstår och hur skönt som helst att kunna betämma själv över, ja, allt. Assistenterna som ”hakat på”, alla vi hade, är glada och har stöttat oss hela vägen. Och själv tror jag att jag mår bättre än på länge.

Nu ska väl inte alla starta assistansbolag men i alla fall vara väl medvertna om sina rättigheter. Både i lagtext och i relation till, och med sitt assistansbolag. Det är du som är kunden och ”har pengarna” i form av din assistansersättning. Nej det är inte dina pengar, utan pengar för din assistans skull.

Ställ krav. Det hoppas jag att du vågar. Det hoppas jag att dom som kommer till oss vågar göra… Och dom kraven ska vi gladeligen diskutera fram en bra lösning på…

Snart mer skrivet, tack för att ni ändå ”hälsat på”…

Read Full Post »