Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2008

10 år…

Måste bara, för det berör mig så djupt. Engla 10 år är borta och en 42-åring är misstänkt och har han inte tom erkänt nu…? Jag förstår inte hur sjuk man kan vara som utsätter barn för våld, och våld som det här…? Nej jag har ingen förståelse och man undrar ju vart samhället är på väg. Kan vi inte ta hand om dom som behöver tas om hand och då menar jag inte barnen. Nej jag menar dom som utför dessa våldsdåd och som säkerligen kunde vara friska med en del hjälp. Exemplen är ju många men utan att gå in på för mig alltför mycket okänd mark så är det ju så att man reagerar så starkt…

Lilleman är 10 år och jag var precis in och kollade på honom där han sussar sött omedveten om den hemska världen utanför. Ska vi våga släppa ut våra barn? Och våra barn med funktionshinder av olika slag…? Och dom som av olika anledningar inte förstår bättre….?  Hur trygga och säkra kan vi föräldrar egentligen vara…? Kan vi lita på samhället nu då vi i alla fall uppenbart inte kan lita på dess invånare.

Nej fy fan, och alla mina tankar till Englas föräldrar som genomlever det värsta tänkbara. Och inte bara till er. Det finns fler som nyligen råkat illa ut och även dom där det inte leder till den här hemska utgången. En utgång som gör att man lever med det hemska och dom ärren går väl aldrig bort…

Lilleman och Lillebror sover och jag fäller tårar för ett barn som hade så mycket kvar. Som skulle ha kul och som skulle lära sig så mycket och som var vår framtid… För det är ju det kidsen är. Vår framtid…

Det är ju dom som ska bestämma och det är dom som ska ta hand om oss när vi behöver tas om hand… Och så ger vi dom det här… Skäms på oss. Vi måste ge dom ett säkrare samhälle att växa upp och leva i. Vi måste börja bry oss om varandra, kosta vad det kosta vill… Vi måste ta hand om vår framtid, våra barn… Det är vi skyldiga dom så att dom kan cykla säkert var dom än vill…

Barn ska ha skrubbsår, blåmärken och fläckar efter röda och blå bär på kläderna. Barn ska inte ligga iskalla, undangömda, döda i marken någonstans… Barn ska vara älskade och barn ska vara levande och barn ska vara varma och goa och fulla med spring…

Inga barn ska behöva ens höra om sånt här. Lova mig att vi sätter stopp för sån här skit i fortsättningen. Lova det…!

Annonser

Read Full Post »

OK. Grabben har ett funktionhinder vilket gör honom OCH oss beroende av personliga assistenter. Fine. So far so good… Men det finns ju såklart en baksida… En som man får leva med eller…? Ja det finns ju inga alternativ…

Dom måste ju finnas där, för inte en chans i världen att man klarar sig utan. Hur mycket man än skulle vilja… Nu vill man ju inte heller vara utan men ibland så uppskattar man en sjukskrivning mer än man tycker illa om den…

Dom är ju ALLTID här, alltid där lilleman är och det är ju en himla tur att dom är det. Han behöver hjälp och jag kan lugnt sitta kvar och surra med mina bekanta, dom få jag har för alla förstår inte det här riktigt. –Får ni aldrig vara ifred? Det är en vanlig fråga och svaret är, Nej…!

Mycket positivt finns att säga om dessa underbara älskade assistenter som till stor del blivit och blir en del av familjen. Inte för mycket del men tillräckligt för att man ska slippa snygga till sig alltför mycket en lördagmorgon efter en fredagkväll… Det är ju mest dom som far illa om jag ser ut som en kräkpåse, jag slipper ju se mig och dom har både sekretess och en kurator…

Nej det jag har lite svårt för är att det kommer frågor inte precis hela tiden men i alla lägen. Inte med alla men med några som ibland inte tänker sig för, utan vid middagsbordet, över huvudet på lilleman, häver ur sig fråga efter fråga om allt mellan himmel och rullstol. Du sitter där älskade hatade assistent för att ge lilleman käk. Inte för att reda ut nästa veckas schema, checka medicinlistan eller vilken fråga det nu kan vara. Du har en arbetsledare eller så kan vi ta den frågan sen. Din arbetstid är inte till för att lösa dom sakerna. Jo till viss del men inte precis när och hur du vill. Någon form av respekt för lilleman får du ha och gärna även för mig/oss…

Telefoner, mobila sådana, är ytterligare en sak jag har svårt för. Du är på jobbet och då sköter du det. SMS:a kan du göra sen. Telefonen är INTE ditt arbetsredskap. Såg du punkten? Nog om det mao…

Du klampar in här en lördagmorgon och så är du på jobbet. Fine. Det är inte jag. Jag är hemma och min sambo kanske sover efter en vaknatt. Det vet inte du. Men om du bara ser mig borde du snabbt kunna räkna ut att nu smyger vi lite. Man orkar inte varje gång säga att den av oss som inte står framför dig sover. Shhh…  

Hur gör man då? Ja inte vet jag men lite sunt bonnförnuft finns väl i de flesta skallar? Och visst ska du fråga, men kanske inte bara rakt av. Tänk efter. Hur gör du själv? Tjejer! När ni en vecka i månaden springer på toa för annat än att pinka. Inte basunerar ni ut det på samma sätt som med lillemans toabesök. -”Vi går och sätter på en blöja…” Högt och ljudligt. -”Jag går och byter binda”. Nej det säger du nog inte?

Jaq lärde mig tidigt respekt och att koppla in hjärnan med det lilla förstånd man har innan man öppnar munnen och visar sällskapet hur lite, eller fel man tänkt.

Nu ska ni veta hur mycket jag tycker om er och hur mycket frihet och beröm jag vill ge er. Men jag vill ha en del tillbaks. Jag vill ha chansen till mitt liv. Nej inte så normalt som möjligt för det sket sig för ca 10 år sen. Men i alla fall den respekt som nog både du och jag tycker att jag och lilleman är värda.

Visa mig den…

Read Full Post »