Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 8 oktober, 2007

Hamnade i ett läge där jag kände att det fanns anledning till ett enskilt samtal med en assistent och det är dom svåraste saker jag vet att ta tag i. Dom gör ju sitt bästa och jag har till viss del mig själv att skylla om det inte funkar. Jag introducerar ju till stora delar assistenterna till att arbeta med sonen och gör jag det dåligt, ja då får jag väl stå mitt kast. Nu vet jag att jag, eller vi, inte är dåliga på det och vi finns oftast i närheten om det skulle behövas.

Nu kom det en situation utanför hemmet som var lite svårlöst och jag var bara tvungen att ta det med assistenten och förklara att så vill vi inte ha det. Så vill nog ingen ha det.

Började med att be om ursäkt om jag missat informera om något men nej det var inga större problem. Sedan fortsatte jag med bemötande som för mig är en jätteviktig fråga och så fortsatte jag med situationen som i assistentens ögon hade felbedömts och det kom en ursäkt och så var det inga problem med det.

Bra. Nu går vi vidare och jag kände att jag varit riktigt duktig. Jag hade inte spöat vederbörande, varken fysiskt eller verbalt. Jag hade varit lugn & samlad, saklig och lyssnande. Jag hade gett en chans, ja flera, att bemöta och svara samt förklara. Jag hade helt enkelt varit skitbra.

Ändå fanns den där känslan om att det var något som inte stämde. Det är ju inte kul att klaga på någon, det är ju heller inte kul att tillrättavisa någon och hur kul är det då det rör sig om ens eget barn som dessutom är så oerhört utelämnat och inte kan eller kanske inte förstår att förklara och göra sig hörd?

Bättring utlovades och i den mån det behövdes kom en ursäkt men jag vet inte om jag var tillfreds med det hela? Nej jag ville inte gå vidare och ta det i långbänk. Budskapet var framfört och jag antog och hoppades att det var så pass klart och tydligt att det gick att förstå. Inte missförstå. Jag ville inget illa. Jag ville inte sparka verderbörande på lämpligt ställe. Jag ville bara förklara.

Det var, och är, bara så att då det rör sig om ens egna barn så är det svårt hur man än vrider & vänder på det. Ingen assistent, inte ens jag själv, kan bli tillräckligt bra. Vi kan bara bli så bra som vi själva vill och kanske accepterar. Nej jag sågar inte samtliga assistenter, jag belyser bara hur svårt det är med våra barn med funktionshinder och hur utlämnade dom är och kan bli om det inte finns kommunikation och respekt. Det måste även finnas en vilja att verkligen lyssna på och föra barnets talan och verka för att dagen ska bli den bästa av dagar, även om den inte är det.

Tom jag som förälder är utlämnad till dessa ofta så underbara assistenter och hur kul är det egentligen? Jag är ingen hönspappa som hänger likt en tung ryggsäck på assistentens axel. Nej jag ger frihet under ansvar och jag lär mig mer än gärna av assistenterna som förmodligen är mer med min son och känner honom bättre än vad jag själv gör.

Det är bara det att mitt i allt, så är jag pappa också… 

Annonser

Read Full Post »