Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 3 oktober, 2007

Bemötande…

Kolla in den här artikeln som jag hittade hos neta, (Kjells Angel) bloggare på AB. Tack neta. Mycket bra grej och visst känner vi igen det där med bemötande som neta skriver om.

Många är nog rädda för en massa saker. Jag själv var oerhört rädd för att möta och bemöta funktionshindrade innan jag fick min son med sitt handikapp och rackarns vad jag lärt mig mycket av och genom honom och de ofta ganska komiska situationer som uppstår…

Några kul…

Gammal kompis kommer fram på stan och säger glatt ett rungande -HEJ! Det var länge sedan… Ser så grabben i rullen och får väldigt bråttom. -Du, vi ses… Jag suckar och hoppas att jag slipper…

Annan polare från förr frågar om grabben äter godis. Ja han frågar mig rätt över huvudet på grabben som sitter med en klubba i munnen… Ja han kan ju inte ha missat den. Grabben spottar ut klubban och säger, -Ja men bara från snälla…

En annan gång satt jag nerhukad och tröstade grabben som hade ont av värk och annat skit som följer med. En dam kommer fram och frågar om hon kan hjälpa till. Så snällt och så bra. -Ja, säger grabben, kan Du hämta papper, och syftar på ett utecafé fem meter bort. Damen går och kommer aldrig mer igen… Vart blev det fel?

Nej det är så trist och jag var ju själv en av dom som inte kunde eller visste bättre och jag skulle så gärna vilja att vi fick berätta hur det är. Fråga, vi svarar så gärna. Men vi kan vara spydiga också.

Satt en gång på en bänk med grabben i knät utanför en affär och vi hade en jobbig dag. Vi båda hade haft det tungt den dagen. Fram kommer en kille jag kände förr och så klart har man ints setts på ett tag så morsar man ju. Ja han tom stannar och sätter sig bredvid oss. ”Kul” och ”läget” och så. Sen ser han att grabben är lite ”låg”, ledsen mao. Han sitter i mitt knä och handikappet har tagit visuell paus. Rullen är på annat håll. Då säger han. Kompisen från förr; -Släpp ner grabben så får han leka… Jo jag gör ju det och då han har en motorisk skada som inte ger honom en chans att styra armar och ben själv, än mindre sitta utan stöd så händer det inte så mycket. Han blir liggande på rygg och det blir ganska pinsamt där på bänken. -Ursäkta, hasplar han ur sig och går. Jag har inte sett honom sedan dess, jo ryggen hans då han vänt om då han sett oss. Jag hoppas att han inte skäms utan en dag kommer till insikt och kommer fram så att jag kan förklara det jag inte hann eller orkade. Och kanske får jag be om ursäkt. Men den dagen var så tung…

Har Du några ”kul” episoder…?

Vi i Sverige som ska vara så upplysta och duktiga vet ofta inte ett skit om våra medmäniskor och deras liv. Och inte är vi intresserade heller. Jo man frågar ju själv ibland -Hur mår Du? Men handen på hjärtat… Är Du verkligen intresserad av svaret om det uttalas på annat sätt än ”Bra”!

Annonser

Read Full Post »