Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2007

Ja men det är väl bra. Det behöver styras upp lite i assistansträsket. Reformen var väl aldrig menad att stötta någon ekonoimiskt utan här var det fysiskt hjälpande händer i den funktionshindrades vardag som gällde. Och så var det länge tills någon ”hjälte” kom på att det fanns pengar att hämta. ”Det är dina pengar” sa man och vips hade man en ny kund, eller vad man föredrar att kalla dom assistansberättigade som sammantaget sitter på en liten förmögenhet. Många bäckar små…

Nu ska man ta bort möjligheten att ”dela” ut pengar till den assistanberättigade själv vilket jag tycker är skitbra. Konkurrera med kompetens säger dom. Ja det låter ju bra men en tanke är då hur ska man som assistansbolag marknadsföra sin kompetens? Pengarna ska ju gå till assistansen. Ja det löser man…

Föräldrakraft skriver om förändringarna här och jag vill kommentera punkterna.

1. Den ersättningsberättigade måste använda hela assistansersättningen för att köpa personlig assistans eller själv vara arbetsgivare för sina personliga assistenter.

Ja finns det något annat sätt att se på det hela? Jag köper en tjänst av ett assistansbolag och betalar med de medel jag får som assistansersättning av staten, medel som jag aldrig ser, bara kvitterar. Jag skall på intet sätt ha några ekonomiska fördelar av den ersättning jag får av staten. Däremot ska jag vara noga med vilket bolag jag anlitar. Hög kvalité rakt igenom och ett bolag som månar om personlalen och verkar för att höja statusen på personlig assistans. Ja det finns ju mer…

 2. Den som köper personlig assistans ska inte få ta emot några ersättningar eller andra ekonomiska förmåner av assistansanordnaren annat än om det finns vissa särskilda skäl för det. Assistansanordnare ska inte heller få betala ut ersättningar och ekonomiska förmåner utan särskilda skäl.

Ja det var ju redan under punkt ett självklart. Vad ska kunna anföras som särskilda skäl?

3. Den ersättningsberättigade ska kunna redovisa hur den utbetalda assistansersättningen har använts. I vissa fall ska överskott av assistansersättningen betalas tillbaka till Försäkringskassan.

Här kommer mina tvivel. Hur ska jag som privatperson kunna ha koll på detta om jag anlitar ett assistansbolag. Det är väl ändå bolaget som har det och den redovisningen vet jag inte hur den skulle gå till. Låter som lite dubbelarbete. Har dom redan en fullmakt för att företräda mig borde den ju även gälla detta ansvaret. Men det är klart… Ge mig en redovisning så skriver jag på. Överskott tillbaka till FK. Hur tänker dom är då? Jag har aldrig hört talas om något överskott och då lönen för en personlig assistent är under all kritik kanske man skulle kunna tänka sig att invetsera på den biten istället. Kolla med vilken verksamhet som helst idag och försök få deras uppmärksamhet för 228 kronor per timme. Dom garvar högt och lägger på…  I och för sig kan ju klausulen finnas med men tro inte att det blir några pengar  att betala tillbaka. Bolaget som utför assistansen måste ju kunna uppvisa en vinst.

4. Försäkringskassan får kontrollera hur den enskilde använt assistansersättningen. Försäkringskassan ska också, efter samråd med den ersättningsberättigade, få besluta att assistansersättningen betalas ut till annan assistansanordnare än denne valt.

Inga problem med det. Den ska gå till lön, skatt, sociala avgifter, försäkringar administration, utbildning och hur i hela världen ska det räcka till? Den andra meningen…? Var väl inget nytt?

 5. Staten ska ta ett större ansvar för att alla berörda får en samlad information om vilka regler som gäller i samband med personlig assistans.

Ja staten ska ta större ansvar och informera inte bara i detta ämne.

Detta var några punkter i det hela och jag hoppas stort på de regeländringar som kommer. Bort med fusket och ”svartpengarna”. Fram med hjälpen och höj statusen på personlig assitentyrket. Utbilda folk och låt dom känna att dom gör skillnad för en människa i dennes vardag. Inte bara få en klapp på axeln. Nej inga monsterlöner men heller inga slavlöner eller annat som kan gå stick i stäv med önskan om att höja statusen på yrket. Man ska känna sig stolt över att vara personlig assistent. Eller hur?

Read Full Post »

Det här visar sig vara en klurig fråga och nu menar jag inte möjligheten eller rättare sagt omöjligheten att försäkra våra funktionhindrade barn.

Nej nu är det ”tillbehören” jag menar. Alla hjälpmedel som vi inte äger men som vi nyttjar och därmed är ansvariga för. Jag har kollat med landstinget om dom försäkrar vår sons permobiler. Njet! Jag har kollat med Permobil om dom vet hur man ska gå till väga. Inget bra svar, dom visste inte riktigt och det kan jag kanske köpa. Kanske? Borde dom inte vara kunniga i frågan?

Nåja hur som helst. Försäkringsbolagen, dom vet ju. Dom vet ju normalt i alla fall att ta betalt. Ringde några stycken och fick samma svar överallt… ”Nej Du jag måste kolla med chefen, det där är inget jag varit med om…” Det var nästan så jag blev förbannad men jag sansade mig och tänkte att det här måste jag ju driva vidare. Kolla hur det funkar i resten av handikappsverige. Efter en del koll med bekanta och folk med intresse i frågan får jag ganska varierande svar. Allt från -Jaså? till… -Jo det är klart, hemförsäkringen täcker det där.

Ja det gör den, men till vilket värde. Vi fick svaret från vårt bolag att dom täcker upp till 11,000 kronor och det är ju kul på en permobil med ett fullvärde på dryga 100,000:-

Hur har ni det? Försäkrat eller oförsäkrat? Vilket bolag och hur… Ja berätta…  

Read Full Post »

Tidningen och web-sidan Föräldrakraft ställer en bra fråga;

-”Hur mycket har du förlorat på att du inte visste vad du hade rätt till?”

Det är naurligtvis en skitbra fråga och gäller naturligvis inte pengar. Tänk om vi kunde och kände till alla rättigheter vi har inom ämnet personlig assistans. Ja det finns ju flera områden och aspekter men det är just den biten som är min hjärtefråga. Visst finns det funderingar och vinklingar i frågan som även gäller hjälpmedel, ekomoni och en massa annat. Kort & gott de rättigheter som lagstiftningen ger personer med funktionshinder.

Jag minns så väl första gången vi blev varse om möjligheten om personlig assistans. Det var ingen på FK som ville svara på dom frågor vi hade. Och vi visste ju inte vad vi skulle fråga heller. ”Hjälp oss”… sa jag i ett tafatt försök att blidka den handläggare som satt med armarna i kors, lätt tillbakalutad och med svarta, mycket svarta ögon. Vad vill Ni veta? Sa den barska handläggaren och jag kan lova att vi var inga goda kompisar när vi skildes åt. Hon ansåg säkert att hon jorde sitt jobb och vi fick känslan att hon trodde att vi försökte lura henne. Känns det igen?

Jo jag kunde tro det. ”Vi blåser dom.” Det är ju för vår egen bekvämlighets skull vi skaffat handikappade barn med funktionshinder. Jo den blev dubbel den meningen. Men dom fattar ändå ingening…

Fortfarande 9 år senare möts man av samma sak i dessa fråor. Jag möter nästan dagligen föräldrar som känner sig illa behandlade och just den känslan att dom tror att vi lurar dom på FK. Den beskrivs på samma sätt som vi kände det.

När jag något år senare hade läst på och fick möjligheten att jobba med dessa frågor gentemot FK lät det annorlunda minsann. Trist att det ska behöva vara så att man behöver ett kunnigt assistansbolag och ibland rent av en jurist för att få igenom sina rättigheter. Och när man väl har den kunskapen då inser man hur liten man är och hur lite man kan göra. Tänk om det vore självklart för myndigheterna att hjälpa till i stället för att stjälpa till…

Nu ställer Föräldrakraft frågan och jag vet att vi missat massor men även att jag tack vare mitt jobb fått kraft och kunskap att ställa krav på de instanser man tidigare bara kände sig överkörd av. Rådet är att ta hjälp av ett assistansbolag och att dom verkligen jobbar för Din sak. Häng på, var påstridig och kliv in med känslan att Du vet att Du har rätt. Du har rättigheter som Du säkert inte känner till. Ta reda på dom och ta vara på dom.

”Läs Dig klok” sa min lärare en gång i tiden och även om hon inte hade läst så mycket var det kloka ord hon sa…

Målsättningen med den här bloggen är väl delvis att delge och hjälpa till med lite tips…

Read Full Post »

Jag fick frågan av en annan förälder och blev först lite förvånad. Vi är ju pappor och ska väl vara lite macho och inte prata känslor? Och så tänkte jag; Sorg, vadå sorg min grabb lever ju!

Det där med macho kan vi hoppa över på en gång. Jag visar gärna mina känslor och det inte bara när favvolaget vinner eller när FK bråkar och jag blir så där skönt förbannad på dom. Och jag pratar mer än gärna om både känslor och allt annat som är relevant.

Sorgen då? Ja min grabb lever ju så behöver jag väl inte känna sorg? Diskussionen flöt vidare som den brukar göra med denna förälder som med tiden blivit en mycket god vän. -Ja men över att det inte blev som du förmodligen tänkt. Aha! Poletten trillade ner och visst, jo jag har en sorg så klart men så klar över att det är en sorg är jag nog inte. Visst kan jag vara ledsen över saker som jag inte kan göra med min grabb eller saker som HAN inte kan göra som för dig & mig är så självklara att vi inte ens tänker på dom. Vi bara… Gör.

Nu satte han verkligen igång mig och jag kom att tänka på den där historien som jag inte hittar igen, den om resan som var planerad till Italien och den var MYCKET VÄL planerad men planet kom fel och man hamnade i Holland. Annat språk och annan kultur och inget man var förberedd på. Precis som att få ett barn med funktionshinder. Men det är vackert i Holland också. Man var bara inte beredd…

Det finns såklart en sorg och vi hanterar den olika. Min sorg kanske kommer sen. Jag har inte kännt av den än. Bitvis över småsaker men inget att behöva sörja för. Han lever som sagt och han ger mig glädje, inte sorg. Varje dag, varje timme vi har tillsammans och vetskapen att jag förhoppningsvis kommer att få vara med länge än så pass nära som jag är idag är oerhört viktig. Visst ska han slippa farsan och visst har han redan nu ett liv utan min in- eller påverkan. Men nog tror jag att han tycker att det är bra att jag är där. Lika bra som när jag inte är där.

Sorgen hos min vän då? Jo den finns säkert och även om inte jag kan känna precis likadant är det naturligtvis med full respekt jag lyssnar och pratar om just dom här sakerna. Hans barn lever också och har även han ett funktionshinder men han känner en sorg över att det inte blev… Italien…

Nu ser jag honom som världens bästa pappa (är vi inte alla det?) men jag vet att bakom det där glada skalet vilar en tyngd. En tyngd som säkert tär och jag hoppas att du orkar bära den och att du orkar ta itu med den när den börjar skava lite för mycket på dina starka axlar. Kom till mig. Kom du som känner igen dig till någon du har att prata med. Sörj skrik var ledsen förbannad och det var inte ditt fel.

Nej jag är inte bättre än dig. Kanske tvärtom, men det tror jag inte heller. Jag är bara som du. En förälder till ett mycket älskat barn med ett funktionshinder… 

Read Full Post »

Elhockey…?

Hockey i alla dess former är ju skitkul och att alla ska kunna vara med… Självklart. Nu har inte alla dom fysiska förutsättningarna och då tänker jag inte på pizzorna som jag sparat på mig genom åren. Nej trots dom så har jag en hyfsad rörlighet och skulle nog kunna ta mig runt rinken på ett par grillor på… Säg runt minuten. Om jag fick hålla mig i ismaskinen…

Det finns andra som inte har samma rörlighet och då man så innerligt gärna vill lira hockey men inte kan. Ja då löser man det. Wikegård har fått prova på och han var tydligen hur imponerad som helst av dessa Elhockeyspelare som förhoppningsvis lirade skjortan av honom. Ja han ser ju inte ledsen ut för det den gode Niklas utan bjöd nog på sig själv i vanlig ordning när han på en mässa för hjälpmedel till funktionhindrade fick prova på elhockey.

Skitbra Niklas, mer sånt här och om någon vet mer om elhockey så är jag massor med intresserad…

Read Full Post »

Jag undrar hur trygg Du är med Din assistent och syftar egentligen mer på Dig som förälder än Du som vuxen med assistenter. Tyck gärna Du också men jag som förälder undrar såklart hur andra känner inför att lämna sina barn i händerna på en från början i alla fall helt (jag höll på att skriva vilt) främmande människa?

Jo nog är vi med och väljer och sorterar och funderar och berättar, introducerar och tar reda på allt (tror vi) om dom som ska ta hand om våra kära, ofta ganska hjälplösa barn. En del barn har ingen möjlighet att berätta hur det funkar då mamma eller pappa inte är med och den oron slipper då i alla fall vi. Vår grabb kan kommunicera och han tvekar inte att berätta om hur det går med assistenterna. Jo dom berättar ju själva också och det är väl bara att lita på vad dom säger. Nej jag misstror dom inte, absolut inte.

Men vilken känsla har Du? Jag kan gott sitta kvar på jobbet eller var jag nu är för jag har ju valt ut dom bästa assistenterna och jag har själv varit med och utbildat/introducerat dom och skulle jag vara orolig då… Ja då är det ju till stor del mitt eget fel att jag inte gett dom bättre ”verktyg” att jobba med. Och om inte jag litar på dom… Då kan ju inte grabben lita på dom och han kommer att få problem den dan då jag inte finns eller bara det att han faktiskt en dag ska klara sig utan min hjälp. Flytta hemifrån… (hu!)

Visst är jag orolig för min son men inte att hans assistenter ska misssköta sig och skulle det vara något så är jag ju inte så långt bort, och så finns det ju en förälder till… Jag, eller VI, har suttit på en pub i annat land och unnat oss att vara så lediga och avkopplade det bara går. Helt bortkopplad (ja inte så…) och helt trygg i vetskapen om att det här fixar dom. Inga problem. En vecka har vi varit borta och kommit hem till en fullt fungerande vardag. Hade dom saknat oss? Tyvärr inte…

Nu vet jag att alla inte har en så trygg sits eller ens är så trygga i sig själva tyvärr. Hur har Du det? Hur är Du? Berätta. Det finns säkert allehanda varianter…

Read Full Post »

Ja så föll då valet på en av dom sökande och en av dom många många många som vi intervjuat och träffat och rackarns vad kraftödande det är med dessa rekryteringar. Nej det är inte deras fel utan det är den där biten med att ständigt tala om vad ens barn behöver hjälp med. Dvs, inte kan göra. En konstant påminnelse om dom problem som vi normalt uppfattar som vardag. Kan inte det… Och behöver hjälp med det, och har den rullen där och ståskalet fungerar så och badar gör vi på sjukhuset och läkarbesök ja det blir det ju… Ja han pratar och nej han är inte vad man skulle kunna kalla ”dum”.

Åhh vad många dumma frågor det kommer även om dom såklart inte är dumma. Det är bara det att det är så självklart i vår vardag att man faktiskt inte reagerar förrän man hör dom uttalas.

Sedan finns det en sak som jag reagerade på den här gången och det var orden; ”Hon sa”.. Och den sökande syftade på vad arbetsledaren sagt om vår situation och dom detaljerna blev med ens glasklart… irriterande. Nej inte fel, absolut inte men det att någon annan har sån koll på vad som händer i mitt liv, bakom min dörr i mitt hem. Ja vårt då… Man ställer sitt hopp till att sekretessen funkar.

Nu blev det en tjej till slut även om det var gott om killar i ”final”. Vi hade nog gärna sett en kille men nu blev det som det blev och hon ”slog ut” en del kvalificerade killar så nu har hon att leva upp till… Hehe… Nej då, inte så. Det verkar vara en bra tjej som redan tar för sig och inte backar. Skönt. Få se hur länge den känslan varar? Det har funkat förr och det har skitit sig förr. Men jag vet hur många andra som helst som det nästan hela tiden ”skiter sig” för. Hur gör dom? Vad gör dom för fel och vad gör vi för rätt? Gör vi rätt? Eller är det bara tur…? Ja det lär vi väl knappast få reda på men nu känns det i alla fall bra och vi rider på den känslan så länge den varar…

Och lite till…

Har Du den känslan eller skiter det sig på löpande band…?

Read Full Post »