OK. Grabben har ett funktionhinder vilket gör honom OCH oss beroende av personliga assistenter. Fine. So far so good… Men det finns ju såklart en baksida… En som man får leva med eller…? Ja det finns ju inga alternativ…
Dom måste ju finnas där, för inte en chans i världen att man klarar sig utan. Hur mycket man än skulle vilja… Nu vill man ju inte heller vara utan men ibland så uppskattar man en sjukskrivning mer än man tycker illa om den…
Dom är ju ALLTID här, alltid där lilleman är och det är ju en himla tur att dom är det. Han behöver hjälp och jag kan lugnt sitta kvar och surra med mina bekanta, dom få jag har för alla förstår inte det här riktigt. -Får ni aldrig vara ifred? Det är en vanlig fråga och svaret är, Nej…!
Mycket positivt finns att säga om dessa underbara älskade assistenter som till stor del blivit och blir en del av familjen. Inte för mycket del men tillräckligt för att man ska slippa snygga till sig alltför mycket en lördagmorgon efter en fredagkväll… Det är ju mest dom som far illa om jag ser ut som en kräkpåse, jag slipper ju se mig och dom har både sekretess och en kurator…
Nej det jag har lite svårt för är att det kommer frågor inte precis hela tiden men i alla lägen. Inte med alla men med några som ibland inte tänker sig för, utan vid middagsbordet, över huvudet på lilleman, häver ur sig fråga efter fråga om allt mellan himmel och rullstol. Du sitter där älskade hatade assistent för att ge lilleman käk. Inte för att reda ut nästa veckas schema, checka medicinlistan eller vilken fråga det nu kan vara. Du har en arbetsledare eller så kan vi ta den frågan sen. Din arbetstid är inte till för att lösa dom sakerna. Jo till viss del men inte precis när och hur du vill. Någon form av respekt för lilleman får du ha och gärna även för mig/oss…
Telefoner, mobila sådana, är ytterligare en sak jag har svårt för. Du är på jobbet och då sköter du det. SMS:a kan du göra sen. Telefonen är INTE ditt arbetsredskap. Såg du punkten? Nog om det mao…
Du klampar in här en lördagmorgon och så är du på jobbet. Fine. Det är inte jag. Jag är hemma och min sambo kanske sover efter en vaknatt. Det vet inte du. Men om du bara ser mig borde du snabbt kunna räkna ut att nu smyger vi lite. Man orkar inte varje gång säga att den av oss som inte står framför dig sover. Shhh…
Hur gör man då? Ja inte vet jag men lite sunt bonnförnuft finns väl i de flesta skallar? Och visst ska du fråga, men kanske inte bara rakt av. Tänk efter. Hur gör du själv? Tjejer! När ni en vecka i månaden springer på toa för annat än att pinka. Inte basunerar ni ut det på samma sätt som med lillemans toabesök. -”Vi går och sätter på en blöja…” Högt och ljudligt. -”Jag går och byter binda”. Nej det säger du nog inte?
Jaq lärde mig tidigt respekt och att koppla in hjärnan med det lilla förstånd man har innan man öppnar munnen och visar sällskapet hur lite, eller fel man tänkt.
Nu ska ni veta hur mycket jag tycker om er och hur mycket frihet och beröm jag vill ge er. Men jag vill ha en del tillbaks. Jag vill ha chansen till mitt liv. Nej inte så normalt som möjligt för det sket sig för ca 10 år sen. Men i alla fall den respekt som nog både du och jag tycker att jag och lilleman är värda.
Visa mig den…
Jag vill bara säga tack! Du har precis satt ord på mina tankar och funderingar. Har precis hamnat i assistansvärlden, och är redan lite småirriterad på vår assistent. Nu är det dax att sätta sig ner och skriva en ”saker att tänka på”-lista.
Tack, tack, tack!
Hej där persass!
Nog känner jag igen mig alltid. Jag har min lilla vomeringsblogg ”http://nallesblogg.bjornthoren.se/” där jag delar med mig av mina erfarenheter och tankar kring personlig assistans och att vara pappa med funktionshinder, etc. Men det skvalpar annat där också. Välkommen vettja!
Jo, jag tänkte på det du berättade om dina morgnar och deras relation till lillemannen, där dina assistenter inte har förstått att visa hänsyn eller verkar veta hur du vill ha det. Ett tips är att göra som vi fått lära oss av vår assistansanordnare och det är att ha, vid jämna mellanrum, medarbetarsamtal med sina assistenter. Det är där ni ska kommunicera hur du vill ha det och varför, vilka arbetsuppgifter dina assistenter har och vad du förväntar dig utav dina assistenter, hur de ska genomföras.
Här har också dina assistenter möjlighet att ta upp saker och ting som dem tycker är viktigt och/eller vill ändra på. (Men med det menas inte på något sätt att du ska bejaka och göra precis som de säger eller vill. Något som jag prioriterar är arbetsmiljön, dvs att det finns gummiskrapa, olika skurborstar, att det finns duschförkläde och gummistövlar, etc. Om en assistent vill ha något utöver vad jag anser är rimligt diskuterar vi det och skriver upp det på papper och så ber jag henne att nästa gång hon skulle behöva det som jag ansåg orimligt så ber jag henne att tala om det så jag i just den situationen blir varse om varför. Det kan leda till att jag ändrar mig eller till att jag/vi hittar en annan lösning.
Men bara genom att det finns möjlighet till två vägs kommunikation som sker vid jämna mellanrum, eller när en assistent vill ha ett sådant samtal, brukar alla dessa frågor minska drastiskt. Det är min erfarenhet i alla fall.
Lycka till!
Nalle
Steph… Tack. Välkommen in den här ”världen”… Ja välkommen känns lite tokigt men jag tror du är med på hur jag menar… Lycka till och skriv gärna…
Nalle… Jo jag har följt dina vomeringar med stort intresse och kommer att fortsätta. Bra skrivet och tänkvärda saker. Ser framtiden för min Lilleman i en del av dina situationer…
Tipsen då…? Ja utvecklingssamtal och egentligen hela kittet du tipsar om kör vi redan. Det är det som är så frustrerande…
Man avbryter mitt i vad som helst, man ställer sig framför och mittemellan, ”jag har bara en fråga, ska han ha medicin nu eller sen?” Men efter så lång tid här VET du väl det…
Dels har vi haft assistans så länge och dels har jag knegat som arbetsledare tillräckligt länge för att veta vad som krävs och behövs. Men en del assistenter dom bara skiter i allt vad respekt heter. Inte alltid, inte ofta, men… Ja det räcker ibland med en gång…
Har vi orimliga krav på ”våra” assistenter då…? Nej det tror jag inte. Tvärtom. Här är det högt i tak och mycket frihet under ansvar… Men kanske att det är för mycket hem och för lite arbetsplats…?
Men att andas en gång extra innan man klampar på. Det är väl inte för mycket begärt?
Nä, det är inte alls för mycket begärt. Inte det minsta! Jag har den erfarenheten att yngre assistenter har ganska ofta svårare att skilja på jobb och hem men också på en mängd olika vett och etikettregler, helst sådana som är oskrivna så att säga. Det beror, tror jag, på att de har inte den erfarenheten ännu för jag är övertygad om att de flesta assistenter vill väl och vill göra rätt för sig. (Visst finns det idioter bland assistenter också precis som det finns slavdrivare bland brukare/arbetsledare).
Hur som helst så behöver vi alla, arbetsledare som assistenter bemötas av respekt, vi behöver också stunder för oss själva där vi kan få lufta våra vingar och spy ur oss irritationer och/eller aggressioner. Därav min ena blogg.
Det här med personlig assistans innebär arbetsledning, kurser samt utvecklingssamtal hela livet. Både dom och vi förändras och då behövs mer eller nya riktlinjer och förhållningssätt till nya arbetsuppdrag. En assistent kanske slutar/eller får gå och någon ny anställs. I början fungerar nästan allt bra men sedan efter ett tag så händer något och irritationer byggs upp hur lätt som helst. Det är ett finlir det här med personlig assistans – så spotta i nävarna och ge inte upp.
Kram på dig!
Nalle
[...] Se också det här som jag skrev en gång [...]