Skrev i mitt förra inlägg om sonen som pga sitt funktionshinder i mångt och mycket är en betraktare. Han gillar ofta läget men ibland ser man sorgen i hans ögon och man bara vet hur gärna han vill vara med och leka. Hur gärna han vill att benen ska springa och händerna greppa och rullstolen den ska vi köra till tippen…
Nu läste jag på Föräldrakrafts sida en artikel om en mamma som ledsnat på situationen där det inte fanns någon bra lekplats för sonen. “Inger Bjursell tog tag i frågan och lyckades engagera en stor del av samhället. 500 000 kronor drogs in genom bidrag, sponsorskap och soaréarrangemang. Ytterligare några hundra tusen presterades i eget arbete.”
Sååå… jä..a bra. Det här är något som borde uppmärksamams mer, men är det inte kommunen och staten som ska stå för det hela? Självklart är det bra att det samlas in penar till förmån för så här bra saker. Vi får passa oss bara så att inte det blir så att kommunerna backar tills det kommer en till “Inger Bjursell” och fixar det hela. Ingen skugga över Inger, tvärtom. Dagens hjältinna som med sin handlingskratft såg till att kommunen hamnade i skuggan…
Har jag en svacka nu när jag ser sånt här…?
Ähh, nu ska jag ringa lite… Soaré… Hmmm…?
