Ja så föll då valet på en av dom sökande och en av dom många många många som vi intervjuat och träffat och rackarns vad kraftödande det är med dessa rekryteringar. Nej det är inte deras fel utan det är den där biten med att ständigt tala om vad ens barn behöver hjälp med. Dvs, inte kan göra. En konstant påminnelse om dom problem som vi normalt uppfattar som vardag. Kan inte det… Och behöver hjälp med det, och har den rullen där och ståskalet fungerar så och badar gör vi på sjukhuset och läkarbesök ja det blir det ju… Ja han pratar och nej han är inte vad man skulle kunna kalla ”dum”.
Åhh vad många dumma frågor det kommer även om dom såklart inte är dumma. Det är bara det att det är så självklart i vår vardag att man faktiskt inte reagerar förrän man hör dom uttalas.
Sedan finns det en sak som jag reagerade på den här gången och det var orden; ”Hon sa”.. Och den sökande syftade på vad arbetsledaren sagt om vår situation och dom detaljerna blev med ens glasklart… irriterande. Nej inte fel, absolut inte men det att någon annan har sån koll på vad som händer i mitt liv, bakom min dörr i mitt hem. Ja vårt då… Man ställer sitt hopp till att sekretessen funkar.
Nu blev det en tjej till slut även om det var gott om killar i ”final”. Vi hade nog gärna sett en kille men nu blev det som det blev och hon ”slog ut” en del kvalificerade killar så nu har hon att leva upp till… Hehe… Nej då, inte så. Det verkar vara en bra tjej som redan tar för sig och inte backar. Skönt. Få se hur länge den känslan varar? Det har funkat förr och det har skitit sig förr. Men jag vet hur många andra som helst som det nästan hela tiden ”skiter sig” för. Hur gör dom? Vad gör dom för fel och vad gör vi för rätt? Gör vi rätt? Eller är det bara tur…? Ja det lär vi väl knappast få reda på men nu känns det i alla fall bra och vi rider på den känslan så länge den varar…
Och lite till…
Har Du den känslan eller skiter det sig på löpande band…?
